I huvet på Jörgen T
Ja, det här vet jag egentligen inte vad det är för en. Att det är en fluga, det kan man ju se, liksom att han är lite bakis, rödögd och dan.
Men den här däremot ser man ju direkt att det är en trädgårdssångare som drar iväg, eller hur? (Ok, jag hörde hur han lät innan han stack, lite lättare då.)
Hade ett märkligt vaknande i morse, ja verkligen. Lågmält och fullständigt osynligt utåt sett. Låg där i sängen, vet inte om jag ens öppnat ögonen. Hade varit uppe för första frukost mellan klockan fyra och fem. Somnat om en kort halvtimme, drömt att jag spelade ishockey på hög nivå. Vaknade långsamt.
Plötsligt kom en känsla över mig. Jag tänkte på min syster, att hon snart är borta. Det har jag ju vetat länge, inget nytt. Men nu var det som att det tog mig, känslan var till och med lite fysisk: jag liksom raknade i sängen där jag låg.
Hon kommer att försvinna. Gå till det land varifrån ingen återvänder, som farsan brukade säga i filosofiska ögonblick; till de sälla jaktmarkerna (sa han också). Och hon blir min sista äldre släkting som går bort. Sen länge inga föräldrar förstås. Inga fastrar eller mostrar, morbröder eller farbröder kusiner, sysslingar eller bryllingar kvar. Inga som jag har koll på i alla fall. Ingen som jag har kontakt med.
Ja, det är min svåger förstås, min systers man. Vi pratar fotboll ibland. Det är bra.
Spelar allt detta någon roll för mig? Är det viktigt? Känner jag stor sorg och saknad? Det är ju ändå oundvikligt. Döden ingår i livet.
Jo, sa mig känslan där i sängen. Jag kommer att sakna min syster. Trots allt. Det är sju års åldersskillnad mellan oss. Vi har aldrig varit osams eller så, men heller aldrig haft någon djupare kontakt. Snarare tvärtom, kan man säga.
Hon är religiös, jag tycker genuint illa om all religion numera. Hon har inte några intellektuella intressen vad jag vet, hon är inte intellektuellt inriktad över huvud taget, om jag uttrycker det så. Och jag har ju doktorerat och allt det där, gudbevars… Ja, jag gillar att fundera över saker och ting. Lära mig, försöka förstå. Vill gärna se världen som den är, inte som den borde vara. Hon är ganska likgiltig för konst i vid mening, vilket är viktigt för mig. Ok, hon läser/läste en hel del, liksom jag. Men vi har aldrig diskuterat några böcker. Vi har faktiskt aldrig diskuterat någonting alls.
Vad som är viktigt för henne kan jag bara ana, vet inte så noga.
Och ändå ligger jag där i sängen och känner att en viss tomhetskänsla kommer att uppstå i mig när hon är borta. Obönhörligen.
Tillkommer att hon bor på institution sen flera år. Är helt hjälplös fysiskt; sitter i rullstol, måste hissas upp ur sängen. Säger nästan ingenting längre. Hon har en variant av multipel skleros utan skov, som långsamt och obevekligt blir sämre och sämre.
Det enda vi har gemensamt är att vi har samma föräldrar, uppväxta i samma lilla by i Småland. Det är allt.
Eller ändå inte. Blod är tjockare än vatten, sägs det ju. Vad nu det kan betyda.
Förstår inte riktigt. Men känslan i morse var ganska stark, egendomlig. Inte så att jag var speciellt sorgsen eller ledsen. Men aningen om tomhet, om tidens flykt… Livets flykt, livets flyktighet rentav. När man blir gammal och överblickar sitt långa långa liv ser man att det är väldigt kort jämfört med det som var före och det som kommer efter.
Vi som mötas några korta stunder,
barn av samma jord och samma under,
på vår levnads stormomflutna näs!
Skulle kärlekslöst vi gå och kalla?
Samma ensamhet oss väntar alla,
samma sorgsna sus på gravens gräs.
Så skriver Verner von Heidenstam i dikten Vi människor. Instämmer i det mesta där. Och visst är livet ett näs just, mellan det som är före födelsen och efter döden. Men inte fan är det stormomflutet! Livet självt är förvisso stormigt, men något lugnare än det prenatala och det postmortala – som våra liv omflyts av – kan jag svårligen tänka mig.
Att vi är som barn i universum allihop – stjärnljusbarn – det är jag helt med på, liksom att det är ett under att vi finns till överhuvudtaget. Och att vi – med tanke på omständigheterna – skulle leva livet kärlekslösa och kalla, ja det verkar ju med förlov sagt mer än lovligt idiotiskt.
Ensamheten innerst inne är ändå ett mänskligt grundvillkor, så är det. Men just därför låter det väl som en bra idé att umgås med en eller annan vettig människa medan man kan, eller hur? Den stundande döden har vi gemensamt, men vi får möta den var och en för sig. Samma sorgsna sus på gravens gräs – hör ni hur det susar i ’s’-en…?
Jag ska åka och hälsa på min syster inom kort…
Trädpiplärkan är det inte många som lägger märke till. Ändå är det en relativt vanlig fågel, även om den har minskat i antal på senare tid. Liksom andra piplärkor excellerar den i en speciell sångflykt. Den flyger uppåt, och seglar sedan lite stelt neråt, som en papperssvala. Hela tiden sjungande av hjärtans lust.
Jag blev mäkta nöjd med mig själv när jag lyckades fånga den här spelflykten på sensorn för några dagar sen, i närheten av Vänga mosse.
Klicka på länken så får ni höra hur den låter.
Vilar lite i en gran efter den krävande sånginsatsen (aria):
Läser för närvarande boken Hedersflickorna. Ett reportage om våld och vägen ut (2026) av Marja Grill. Författaren är grävande journalist på SVT. Hon belönades 2024 med Guldspaden för boken Varför dog John Walter, och även nominerats till Best European Journalist av PRIX Europa. Hon har ägnat ett halvt decennium åt att undersöka förekomsten och arten av hedersförtryck i Sverige.
Hedersflickorna består till större delen av i detalj beskrivna enskilda fall av hedersförtryck. Grill har intervjuat ett antal utsatta flickor och enstaka pojkar. Vittnesbörden är sakligt beskrivna, men både skrämmande och rörande. På sidorna 21-22 finns en kort resumé av situationen i stort:
Det är ingen som vet hur många barn och unga som lever i hedersrelaterat våld eller förtryck. De undersökningar som finns är gamla, men redan 2009 när Ungdomsstyrelsen frågade unga mellan 16 och 25 år svarade sex procent av tjejerna och fyra procent av killarna att de inte skulle få välja vem de skulle få gifta sig med. I en stor enkät till niondeklassare i Stockholm, Göteborg och Malm under 2018 sa mellan åtta och tjugo procent att de lever med hedersrelaterade normer och förtryck. Över tjugo procent av flickorna sa att de begränsades av oskuldsnormer, alltså idén att de måste hållas ifrån pojkar för att inte förlora sin oskuld innan de gifter sig.
De enkätstudier som gjorts genom åren kombinerat med forskning från andra länder gör att forskare uppskattar det till att så många som var tredje elev med utländsk bakgrund lever i en hederskontext. Det beräknas i så fall vara över 240.000 barn, om man enbart räknar de elever som har två föräldrar födda i ett annat land, enligt docent Astrid Schlytter vid Stockholms universitet.
Det fysiska våld som systematiskt utövas för att få kontroll över flickor i hedersrelaterade våldssituationer kan vara extremt: slag mot huvudet eller strypgrepp, grovt våld som kräver sjukhusvård.
De unga har ofta blivit misshandlade med tillhyggen, det är något jag möter om och om igen, både i deras berättelser och i alla handlingar jag får ta del av. De blir slagna med elsladdar, bälten, käppar, golfklubbor.
Barn som befinner sig i en hederskontext utsätts även för olika former av systematisk psykisk misshandel. De kan bli isolerade från de andra i familjen, få håret avklippt, bli bundna eller tvingas dricka smutsigt diskvatten. Det är inte ovanligt att barnen hotas till döden av familjemedlemmar. De som har en intellektuell funktionsnedsättning och hbtqi-personer är särskilt utsatta.
Visst, man hör inte så oofta om metaforiska dagsländor, företeelser av diverse slag som är mycket kortvariga. Men här snackar vi bokstavlig verklighet, inte metaforer. Dagsländehanarna lever inte mer än ett dygn, som vuxna, honorna bara någon dag längre. (Som ofärdiga nymfer kan de däremot leva i ett par år i vattnet.)
Den här satt på bilens framruta, där den observerades av den observante fotografen. Som sagt, det gäller att ha korpgluggarna på skaft om man ska fånga ögonblicket med sin kamera…
P.S. Citatet i rubriken är från farbror Melker i Saltkråkan. D.S.
Jag vill brännas av elden
Släckas i vattnet
Svepas bort av vinden
Och begravas i jorden
Ett mysterium att leva
Ett mysterium att dö
Ett mysterium att leva och dö
Jag övermannades av regnet, men återvanns
Jag gick förlorad i floden, men återfanns
Jag sjönk i sjön, men kom upp, omgjordad
Jag uppslukades av havet, men gick inte förlorad
Kremerades i ugnen, men återuppstod
Slickades av flammorna, drack svalka ur mitt blod
Sveddes av passionen, men askan glödde röd
Slängdes i vulkanen, undflydde min död
Ett mysterium att leva Ett mysterium att dö
Ett mysterium att leva och dö
Kidnappades av stormen, tog mig hem igen
Yrdes av tyfonen, mildbrisen var min vän
Knäcktes av orkanen, fann friden i dess öga
Virvlad av tornadon , men föll inte till föga
Nedgrävd djupt i mullen, kravlade mig opp
Slukades av gyttjan, men urberget satte stopp
Kvävdes i moränens ås, fann andan än till slut
Paralyst i leran, men betala’ nödtribut
Ett mysterium att leva Ett mysterium att dö
Ett mysterium att leva och dö
Jag vill brännas av elden
Släckas i vattnet
Svepas bort av vinden
Och begravas i jorden
Ett mysterium att leva
Ett mysterium att dö
Ett mysterium att leva och dö
Jag har gjort fem låtar på kort tid nu. (2-3 veckor. Vete fan vad det tagit åt mej.) Det här är den femte. “Gjort fem låtar” betyder här hittat fem textfragment (på datorn, inte i skogen), som jag redigerat och sen satt musik till. Håller på att lära mig spela in mig själv via ljudkortet i replokalen. Lyckas jag någorlunda med det, så ska ni, kära bloggläsare, bli de första att få lyssna…
Man skulle ju kunna säga att den här texten är ett utflöde av den s.k. elementsviten, alltså Soggylåtarna Fire, Water, Air och Earth. Lyssna gärna på dom genom att klicka på länkarna här. Det är bra låtar tmf (ta mej fan)!
Ja, så är läget i Borås just nu: Den yttre dimman håller på att lätta. Den inre kvarstår, i mångt och mycket.
Fick syn på den här lille gynnaren/filuren/skojaren/gunstig herrn/skälmen/rackaren/kanaljen på ett hasselblad i vårsolen häromdan. Flyg fula fluga flyg brast jag ut, utan att tänka mig för, njutande av allitterationerna och den kiasmiska (abba) strukturen på de assonantiska inrimmen (yuuy). Men flugan flög inte. Den satt förnärmat kvar på sitt blad, säkerligen icke alls anseende sig ful på något sätt. Tvärtom: den såg sig – med all rätt! – som vacker i sitt slag!
Se bara vilka ljuvliga stora brunögon. Upp till 6.000 sexkantiga (hexagonaler) linser samordnar sig till en enda bild. Jag menar, bara en sån sak…
Tvåvingar, alltså mest myggor och flugor, utgör cirka två tredjedelar av insekterna i vårt land, om man ser till individantalet. Det finns upp emot 6000 arter tvåvingar i Sverige (100.000 i världen).
Nu har det hänt igen. Vilse ensam i främmande land, utan en aning om hur jag ska komma rätt. Var på väg mot Beijing, men stod tveksam på stationen. Hade ingen aning om vilket tåg jag skulle ta. ”Is this the train to Beijing?” frågade jag en kinesisk dam. Hon bara skakade på huvet och sa ”no no no…” Total förvirring, ängslig att åka fel. Fullt med folk överallt– kineser allihop – utan ett enda engelskt ord i skallen.
Och så hade jag förlagt kameran (Nikon Z8), i vanlig ordning (se tidigare inlägg). Fan också… Även om jag hittar rätt tåg, tänkte jag, så är det åt helvete ändå. Kameran är borta för resten av livet, helt klart.
Desto lyckligare blev jag när jag vaknade vid halv femtiden. Jag hade drömt igen, med andra ord. Jag var inte vilse, jag var i säkerhet i mitt lilla hem där jag bor därhemma, och kameran låg i köket. Hemma med halmen alltså…
Puuh…!
Det där med att vara ensam och vilse i främmande land, det är en av mina återkommande matris-drömmar. Inte så svårtolkat precis…
Verklighetsunderlag finns också. Säg att du tar in på ett hotell i en främmande stad, där du inte förstår ett ord av språket. Du lägger kanske inte ens hotellet namn på minnet, innan du tar dig en liten promenad i staden. Plötsligt upptäcker du att du trodde att du visste hur du skulle komma tillbaka till hotellet, men det visste du inte. Du är vilse. Du kan inte från någon om vägen om språket är främmande nog, och ingen kan engelska. Du kan inte ens ta en taxi, för du vet ju inte vad hotellet heter. Då är du illa ute…
Jag vet, för jag har varit i precis den situationen. Mer än en gång, faktiskt.
Jag har numera ett särskilt dokument på datorn som jag döpt till ”hjärnsläpp”. Där antecknar jag när jag gjort mig skyldig till riktigt dumma grejer. Intressant att se om det handlar om en tilltagande trend…
