Månad: april 2026

Jag strävar efter att bli existentiellt självförsörjande, och efter att inom mig upprätta ett slutet system av drömmar, dikt och dvala.

Det går inte särskilt bra.

Kursiverna efter Isabella Nilsson i Tomhet och ömhet.

Hösten är här!

Frostigt
vitblek
fryslyser
fullmånen över
frostnupna
bären
i grådaskiga
dagern

Tror jag skrivit om det förut, det förhatliga kvistsyndromet. Alltså, när ljuset är det rätta, när man äntligen varit snabb nog och fått fågeleländet i fokus – ja, då kan man ge sig fan på att en kvistjävel går rakt igenom fågelen på bildelen… Man blir förbannad. Är det verkligen en slump!? Att företeelsen lyder den järnhårda lagen om alltings maximala jävlighet behöver man inte tveka om.

Men nu, som en gud ur maskinen (deus ex machina), vad har dykt upp, om inte den lite tusan så behändiga konstgjorda intelliegensen (AI)! (Nä nä, inte inte dykt upp, utan ja, javisst dykit upp!)

Titta nu här hur denna välsignelsebringande teknik har hjälpt den f.d. så uppgivne och allt är hopplöst-drabbade fotografen:

• 

• 

Bild 1 visar som synes ett klassiskt exempel på ovannämnda syndrom: bilden på rödhaken totalt misslyckad, pga den ivägenvarande kvisten.

Bild 2 visar hur en enkel liten AI-genererad operation i bildbehandlingsprogrammet Lightroom har fått bort det misshagliga elementet. Och, märk väl, i dess ställe lagt in en helt naturtrogen fortsättning av fågelkroppen som inte fanns på bilden från början! Den fanns i verkligheten förstås, men inte på bilden. Där var kvistfan i vägen.

Intressant också hur kvisten på bild 2 ser ut att gå bakom fågelkroppen, inte framför. Eller hur? Ögat drar slutsatsen, att syns inte kvisten framför fågeln, ja då måste den finnas bakom fågeln. Den kan inte bara slutas synas framför fågeln – jo, men det kan den! Med AI:s hjälp.

Med ytterligare lite AI-assistans tar vi bort en del pixligt brus och får en riktigt knivskarp bild:

Ja, ni ser! Vad är det så många gnäller om? AI ä ju bra ju!

Heja di gule, osv…

Har ni hört talas om Mar-a-Lago? Jovisst, det är ju det där stället i Florida där den där äcklige orangebehårade gubben bor. Jag kan bara säga en sak: Då tycker jag att Tuss-i-Lago alla gånger är miljoner gånger bättre än Mar-a-Lago!

Men det finns inte så många såna där solgulingar på min dagsrunda. Och den här enda som jag såg idag var dessutom blyg och vände sig bort. Den verkade föredra solen framför mig… Fullt förståeligt och bra val, om ni frågar mig.

Den lilla bortvända blomman får mig att associera till en favoritdikt: Till naturen, i Jordlöparens bok (2020 av Thomas Tidholm. Där är det inte bara de små blommorna som vänder sig från oss, rentav darrande springer bort från oss, utan hela naturen, som så många av oss tappat kontakten med (se också tidigare inlägg om denna dikt).

Nu går vi till naturen
nu går vi så försiktigt,
sista biten får vi smyga och krypa
naturen är rädd för oss, den har
glömt oss, den vet inte vilka vi är längre,
vi har ju alla dessa kläder, vi gör ljud
som inte låter riktigt bra, nu är vi framme,
men naturen har gått undan
den är längre bort, vi börjar springa,
vi springer mot naturen, men den
gömmer sig bakom en stor sten, den vill inte
komma fram, den darrar, man ser
ögonen, den vet inte
vad den ska vänta sig av oss,
nu ser vi att den är ledsen
så väldigt ledsen
och vi är också
så ledsna

Gröngölingen
är på väg –
som ett grönt streck
kommer han farande
genom luften

Gröngölingen
är på väg –
röd om huvet
tung i gumpen
yrvaken och glad

Gröngölingen
är på väg –
som en segerfanfar
hörs hans skrik
genom skogen

dikt av Barbro Lindgren

Detta är gröngölingen Hasse:

• 

• 

• 

• 

Till och med våren och sommaren 2024 häckade Hasse flitigt och framgångsrikt tillsammans med sin fru Hedvig i lövskogen i närheten av Borås Krocketarena på Kransmossen varje år. Dagligen kunde vi krocketspelare höra deras glada skratt i närheten av banan. Stundom kunde man förledas att tro att de skrattade ut en i samband med något dåligt slag, men det var i stort sett ett humörhöjande rop att höra. Skratt är ju smittsamt… Hör bara!

Men förra sommaren tycktes Hasse vara ensam, och ropskrattade förgäves efter kvinnligt sällskap. Vi får förmoda att Hedvig förolyckats på något sätt. Övermåttan sorgligt…

Och i år har jag hittills bara sett Hasse Gröngöling (eg “grönguling”, “göling” är en gammal avledning av “gul”; ja det är övergumpen som är gul, som bekant) vid ett enda tillfälle. Och det var knappt att han iddes ropa. Han höll sig förståeligt nog för skratt i sin ensamhet. Jag känner med Hasse G…

En underlig sak hände mig idag. Jag var i slutskedet av min middagslur (dagens höjdpunkt), mitt emellan sömn och vaka. Plötsligt, som i drömmen, kände jag en obetvinglig lust att lyssna till och läsa hela texten till visan Mossbelupen hydda / Kors på Idas grav. Fråga mig inte varför, för jag har ingen aning; aningen perverst, onekligen.

Nåväl, jag följde min ingivelse. Resultat: en länk till en fantastisk youtube-version av visan med Margareta Kjellberg, och här är den tragiska texten i sin helhet:

Mossbelupen hydda eller Kors på Idas grav

1. Mossbelupen hydda står vid Heclas fot
   Höga granar skyddar den mot stormens hot
   Men därinne, sorgsna minne, stormens hand en ros bröt av
   Än på strand vi finna kors på Idas grav
2. Alfred, skön som våren, drog till fjärran land
   Blek, med spridda håren, Ida grät på strand
   Gå att strida, glöm ej Ida, hennes kärlek, hennes tro!
   Sorgligt skall hon bida återkomstens ro
3. Året slöt sin bana tvenne gånger om
   Saknad blev en vana, ingen Alfred kom
   Van att lida, stackars Ida dolde smärtan för sin far
   Kraft att ensam strida än dess hjärta har
4. Snart från bleka kinden blomman vek sin kos
   Så av Sirocsvinden härjas Söderns ros
   Tårfyllt öga, mot det höga, fåfängt följde hjärtats bön
   Trohet båtar föga, sveket blir dess lön
5. Enda dotterns smärta rör den gamles bröst
   Ömt hans fadershjärta skyndar att ge tröst:
   Sörj ej Ida, till din sida snart jag Alfred återför
   Blott för dig jag vida bort en vallfart gör
6. Ida gick till stranden lik en enslig hamn
   Ritade i sanden månget älskat namn
   Morgondimma, middagstimma, suckande hon andas här
   Månens bleka strimma finner henne där
7. Skyhögt böljan svallar över havets bryn,
   åskan rysligt knallar, blixten delar skyn
   Skepp förstöras, nödrop höras, vraken slungas emot land
   och av vågen föras många upp på strand
8. Av förtvivlan slagen Ida såg sin far
   Redan skumt för dagen gubbens öga var:
   “Dödsminuten är förfluten, döden redan kallar mig
   Alfreds tro är bruten, han har svikit dig”
9. Nu sin hand han lade i sin dotters hand
   Ett farväl han sade, gick till fridens land
   Döden svingar, mörka vingar, nu ett hemskt, ett smärtans ljud
   Samma ängel bringar Idas själ till Gud
10. Mossbelupen hydda står vid Heclas fot
    Höga granar skyddar den mot stormens hot
    Men därinne, sorgsna minne, stormens hand en ros bröt av
    Än på strand vi finna kors på Idas grav

(Intressant att handlingen tycks utspela sig på Island, för där ligger ju vulkanen Hekla, vid vars fot den mossbelupna hyddan stod. Likaså förundransvärt att “Sirocsvinden” nämns, alltså den torra och dammfyllda vind som blåser från norra Afrika över Medelhavet till södra Europa.)

Fick också veta, att texten till visan skrevs av Christina Charlotta Ulrika Berger (1784-1852), “svensk grevinna, författare och sångtextförfattare”. Musiken gjordes av hennes man Johan Göran Berger (1778-1856), “svensk militär och kompositör” (fin kombination!).

Mossbelupen hydda / Kors på Idas grav spreds sen som skillingtryck. Om denna intressanta företeelse säger Wikipedia med hjälp av AI följande:

Skillingtryck är billiga, små vishäften (ofta 8 sidor) som såldes till allmänheten från 1500-talet fram till början av 1900-talet. De innehöll mestadels sångtexter om dramatiska händelser som mord, skeppsbrott, olycklig kärlek och skandaler, men sällan noter. Trycken var ett tidigt massmedium som spred nyheter och underhållning. Wikipedia

Kännetecken för skillingtryck: 
Format: Oftast ett halvt tryckark vikt till åtta sidor (oktavo).
Innehåll: Vistexter, ibland med moraliserande eller sensationslystet tema.
Melodier: Noter saknades nästan alltid. Istället angavs ofta att visan skulle sjungas “under sin egen behagliga ton” eller till en känd melodi.
Pris: Namnet kommer av att de kostade en eller två skillingar.
Spridning: Såldes av kringresande försäljare, så kallade “knalle”, på marknader och i städer.
Skillingtrycken fungerade som tidens nyhetsförmedlare och folkliga underhållning, likt en föregångare till dagens kvällstidningar och skvallertidningar. De var viktiga för att sprida visor som sedan levde vidare i den muntliga traditionen.

Jag känner att jag väldigt gärna skulle vilja skriva en visa som platsar som skillingtryck (har hittills inte skett, ser jag vid en snabb koll på mina 101 låtar hittills). Min farmor kunde en del sådana (se tidigare inlägg) som hon inte oofta nynnade på och sjöng till vardags. Och min far (som ofta hörde på) berättade långt senare, att han retade sig på att de där visorna så gott som alltid var så utomordentligt sorgliga till innehållet. Måttet rågades mindes han, när till och med veden i brasan var sur… Syftar antagligen på visan Ryttmästar Silfverlod, där första strofen lyder:

I låga Ryttartorpet vid höga Hunneberg,
där satt en ensam kvinna, likt snön var hennes färg,
och tåren föll på linet, på hvilket tungt hon spann,
när långsamt uti spisen den råa veden brann.

Misstänker att gamlafarmor Lydia av misstag bytt ut råa mot sura…

… och det är inte ofta det händer nuförtiden. Herregud, jag minns när jag varit på bokrean för en tretti fötti (småländskt uttal) år sen. Rune M, som plogade vägen, kom in i köket, och jag staplade skrytsamt och upphetsat upp en halv meter böcker på köksbordet. Jag berättade och Rune (som det är tveksamt om han hade läst en bok nån gång) lyssnade med imponerad min och sa: “Det har la fan inte jag med å göra (så sa han alltid om allting), men det var en helvetes massa böcker du köpt!”

Jaja, det var då det. Nu måste jag i princip göra mig av med lika många böcker som jag köper – för att få plats. Läser gör jag hela tiden, så gott högerögat tillåter, men mina böcker kommer från biblioteket.

Men, som sagt, idag har jag mot alla odds inhandlat ett stycke fin litteratur. Det blev Tomhet och ömhet (2025) av Isabella Nilsson. Jag har läst den förut (se gammalt inlägg), men den tål utan vidare att läsas igen. Boken innehåller 100 korta textstycken.

Jag slog upp boken på måfå, som man ibland plägar göra med Bibeln (inte jag dock) för att få ett visdomsord. Fann följande på sidorna 32 och 33:

19.
MÉNAGE À TROIS

du tar min ensamhet i handen,
jag släpper mitt grepp
och låter er gå

du tar min ensamhet i famnen,
jag vänder mig bort
och lämnar er så

20.
En gång när du var arg sa du att det enda jag är bra på är att skriva limerickar och suga kuk, och det var den finaste komplimang jag fått. Men saker som sagts i affekt ska man förstås tyvärr ta med en nypa salt. Så himla bra på limerickar är jag inte.

Kom sen och säg att min kärlek till Isabella Nilssons skrifterier inte är berättigad…

Den i särklass vanligaste formen av ordbildning i svenska språket är sammansättningar, alltså att vi sätter samman två (eller flera) självständiga ord till ett sammansatt ord; exempel: bok + hylla blir bokhylla.

Som ni kanske har märkt i mina bloggskrivinlägg (sammansatt ord! subst+verb+prep+subst) är jag själv väldigt förtjust i sammansättningar; gärna lite ovanligare sådana. Möjligheterna är närmast oändliga.

Blev barnsligt självcharmerad (!) av min lilla nyskapelse i förra inlägget. Humleröv, är det inte supergulligt, så säg! Ja, och lite småroligt också förstås…

Låt mig vidare ta några exempel från inlägget Varböld, där jag tydligen var i mitt esse sammasättningsvis: eftertankskrank (lägg märke till inrimmet!), varböldshålstickandet, skitstövelhalten, missförståndspotential m.fl.

Sammansättandet av ord bidrar till koncentration i texten (jfr exempelvis prepositionsuttryck som “texten i tidningen” med sammansättningen “tidningstexten”) och möjliggör nybildningar; några exempel ur nyordslistan 2025: drönarmur, finfluerare, handelsbazooka, hjärnröta, hämndtull, etc.

En välkänd fara med sammansättningar är s.k. särskrivningar. Kan ge upphov till missförstånd, ibland roliga sådana. Det är en väldig skillnad på en mörkhårig sjuksköterska och en mörk hårig sjuk sköterska…