Kristina Lugn framför fyra sagolika samtidsdikter under rubriken “Dönära” (1989)
Superbra! Jag lovar. Och jag är inte ironisk, absolut inte. Lärde mig att tycka om Kristina Lugn en sommarvecka på 1980-talet nån gång. Min gode vän Georg F och jag la nytt tak på vår sommarstuga söder om Falkenberg.
När vi inte jobbade med detta, sprang vi en runda varje dag, tog ett dopp och drack vin efter behag.
Under tiden vi jobbade snackade vi skit och oskit, samt lyssnade vi på radio. Vi hörde bland annat Kristina Lugns sommarprogram. Det var så jäkla bra… Har glömt vad det handlade om förstås, minns bara att vi tyckte det var så bra. Innan denna lyssningsupplevelse hade jag, som så många andra, tyckt att Kristina L var skitjobbig; släpig i talet och allmänt irriterande. Nu insåg jag (och jag tror Georg F också) att hon var ett geni – både ytterligt tänkvärd och ironiskt rolig på samma gång.
Den där kombinerade arbets- och fritidsveckan minns jag med glädje som en av de bästa veckorna i mitt liv…
Jo, jag har gått och lyssnat på dom ytterst tradiga lövblåsarna som går timme efter timme. Och tyckt lite synd om de stackars blåsaroperatörerna: Till hösten är det ju samma jäkelskap igen! En massa irriterande löv överallt! Och så måste man blåsa bort alltihop igen och igen. Och buller och avgaser blir det.
Så då tänkte jag så här: Vore det inte bättre att kapa ner alla jävla lövträd och buskar en gång för alla! I stället kunde man ju plantera tätt med granar, som är mycket mer inkomstbringande. Och om det inte skulle passa med granplantager nånstans så kan man ju alltid asfaltera! Lättskött och praktiskt.
Och i trädgårdarna kunde man ha uteslutande gräsmattor. Eller om man tycker det är jobbigt att klippa kan man ju ha såna där klapperstenar, typ.
Jag tycker det är upprörande att naturen ska tillåtas ställa till med så mycket problem överallt! Nä, bort med skiten bara, det är min melodi.
Onödigt arbete.
P.S. Det här inlägget är lite ironiskt menat. D.S.
Hej. Jo förstår ni, det var så här att igår drog jag ut en låda i köket som jag inte dragit ut på flera år. Jag minns inte varför jag drog ut den, men jag minns att jag drog ut den. Och i lådan låg en hoper gamla kassettband. Blev nyfiken, vad kan alla dessa kassetter innehålla? Påminde mig i samma veva att jag faktiskt fortfarande har en apparat som eventuellt skulle kunna användas till att spela upp kassettband. Och kan ni tänka er, apparaten fungerade!
Bland diverse mer eller mindre musikaliska annaler (t.ex. “old country” inspelad på rullbandspelare på 60-talet, överspelad (kopierad) till kassettband några decennier senare) fann jag en kassett med diktuppläsningar av Erik Fylkeson. Och associerade blixtsnabbt: Poetry Slam för fan…!
Jag deltog i början av innevarande sekel med liv och lust i ett antal Poetry Slam-arrangemang, dvs. tävlingar i diktdeklamation, kan man säga. Reglerna i korthet: deltagarna har att läsa egenhändigt författade texter/dikter inför publik. Diktuppläsningen får ta max tre minuter, håller man på för länge blir det poängavdrag. Poängen ges av vid tillfället utsedda jurygrupper i publiken. Dessa bedömer text och framförande var för sig med poäng från 0 till 10. “Poeterna” tävlar två och två, den som får högst poäng för sin uppläsning vinner, den andre blir utslagen. Vid kvällens slut står en enda poet som segrare, hen är poetry slam-mästare för kvällen.
Det räcker inte att ha skrivit en god text, det gäller att läsa upp den uttrycksfullt också! Man har tre minuter på sig att göra intryck på publiken, framför allt på jurygrupperna förstås.
Tävlingen styrs av en s.k. MC/emcee, en konferencier, som skall vara opartisk, men helst rolig. Därutöver finns en domare, en slammaster, som räknar poäng och håller reda på tiden, och på att reglerna följs.
Vid en SM-tävling i Poetry Slam anordnad i Borås var Erik Fylkeson MC. Han var säkerligen opartisk, och dessutom väldigt rolig, ju längre kvällen led ganska vild t.o.m., faktiskt. Kan ha berott på att han hela tiden drack vin, om jag minns rätt. I samband med en kort paus i tävlingarna tog han sig före att ur en plastkasse plocka upp ett antal kassettband och kasta ut dem till publiken. Banden innehöll diktuppläsningar av honom själv. Jag stod som en av de tävlande på scenen, och fick mig inget kassettband tillkastat, varvid jag drabbades av avundsjuka och gick fram och bad Erik F om ett band speciellt till mig, för jag hade redan då insett att han var en fantastisk dikt-deklamatör.
Det var det här bandet jag hittade i kökslådan! (se ovan)
Låt mig ge ett exempel på hur Fylkeson låter när han läser (ni kan hitta mer av honom på hans hemsida). En kortis: Öppning i vila:
Mycket kort, dålig ljudkvalitet… (från kassettband till röstmemo via min uråldriga ångtelefon) Men ändå. Jag kan säga att jag var (och är) grön av avund: Tänk om man kunde läsa så där… Med sån inlevelse, så lågt tempo inkl pauser, så uttrycksfullt, m.m. m.m. Det har jag aldrig nått upp till, vare sig då eller senare.
Nu gick det faktiskt riktigt bra för mig ändå vid den där SM-tävlingen. Jag slutade trea; bronsmedaljör i svenska mästerskapen!! Inte illa! Blev dock utslagen i semifinalen utav en väldig finne (nåja, finlandssvensk då) klädd i läderkläder från topp till tå, med såna där cowboy-fransar på… Dessutom läste han j-igt bra, det måste jag medge. Minns bara ett litet citat från en av hans dikter, som gjorde succé. Har läst in det själv här:
Förlade min lilla kamera i en tätbefolkad stad i natt. Försökte gå tillbaka i mina egna fotspår, men visste från början att det var lönlöst. Jag hade varit på så många ställen, kom knappt ihåg var. Och massor med folk överallt, hela tiden.
Under sökandet efter kameran plockade jag upp en övergiven liten väska, handväska typ. Den stod där bara, lämnad. Ingen villl kännas vid den. Så jag tog upp den, undersökte innehållet (?! det borde jag väl gett fan i). I väskan fanns en liten lapp, med obegripliga ord. När jag stod och studerade lappen blev jag tilltalad av okända människor, som höll fram och visade mig att de hade liknande lappar. Men jag förstod dem inte, de talade ett främmande språk.
Plötsligt frågade jag en av dem på engelska vad man kallade de här lapparna för på holländska? (Måste således ha befunnit mig i en holländsk stad.) Det är ”ditch-lappar”, blev svaret. Det verkade röra sig om nån sorts kontakt-lappar; en som hade en lapp kunde ta kontakt med en annan som hade en liknande lapp, typ.
Att jag befann mig i Holland bekräftades på sätt och vis genom ett antal roddbåtar eller kanoter av tävlingstyp som radat upp sig tvärs över en kanal (Amsterdam?). De blev plötsligt överkörda av en stor båt som kom körande i rasande fart i kanalen. Vet inte hur det gick för roddarna/kanotisterna. Det var för mycket folk i vägen hela tiden, gick inte att se ordentligt.
Sen stötte jag helt oväntat på min familj i kaosvimlet. Jaha, hej hej, ja jag letar efter min lilla kamera, Z6II:an. Men den kommer jag självklart aldrig att återfinna i det folkträngsliga röran. Tur att jag har min stora kamera kvar i alla fall, Z8:an.
Sen vaknade jag. Och var glad att det bara var en dröm. Visste ju att kameran låg i tryggt förvar i köket.
Hade Sigmund F levat hade jag ringt upp honom och bett om en tydning av drömmen (jfr boken Drömtydning, 1900). Men han har ju varit död sen 1939 (rökte nog lite för många goa cigarrer). Och nån vertikal kontakt upp till himlen eller ner till helvetet har jag inte. Så jag får leva vidare i ovisshet.
Eller ni kanske har nån god tolkning av min dröm, kära läsare? Vad Sigmund hade sagt hade jag ändå inte trott på; han har ju hävt ur sig en oändlig massa galenskaper och tokerier, den mannen.
Roligt ändå när man kommer ihåg sina drömmar så där exakt, en stund efter man vaknat. Så har man nåt att fundera över och skriva om, när det för övrigt är helt urblåst i huvet…
Det är ju match ikväll, ödesmatch för svensk fotboll gudbevars… Men allt fler frågar sig om Potter verkligen valde rätt spelare inför holmgången med Ukraina? De här fyra kom exempelvis inte med:
P.S. Ett tecken på hur j-a sjuk den s.k. världen är just nu är att Ukrainas hemmamatch spelas i Valencia, Spanien. Orättvist är bara förnamnet. Det är herr massmördare putins fel… D.S.
Regnet har upphört att falla till sist, men västanvinden är stark därute. Och jag har på outgrundliga vägar kommit att lyssna på Folk och rackare. De var en av de mest inflytelserika grupperna inom svensk folkmusik, läser jag på Wikipedia. Jodå, jag kan intyga att de definitivt hade stort inflytande på mig i alla fall. Folk och rackare bestod från början, när 70-talet var ungt, av Carin Kjellman och Ulf Gruvberg. De ingick i den pågående svenska visboomen, men influerades också starkt av den engelska folkrocken, med band som Fairport Convention och Steeleye Span t.ex.
Låtmaterialet var så gott som helt och hållet traditionellt svenskt. Första skivan hette Med rötter i medeltiden (1972). Men det lät “modernt”; de var inte renläriga folkmusiker, utan la till vad de hade lust med. Stämsången var central. Jag tror det var med deras hjälp jag insåg att jag älskade stämsång… Kunde nästan låtarna på de första två plattorna utantill. Det var ju så på den tiden att man noga övervägde om man skulle köpa en viss LP (jag iaf, snåljåp av födsel och ohejdad vana), lyssnade på alla låtar i affären först innan man slog till. Och sen spelade man skivan gång på gång på gång.
Herr Peders sjöresa fanns med på Med rötter i medeltiden. Och det handlar mycket riktigt om en medeltida ballad; den äldsta kända nedteckningen är från 1590. Medeltida ballader fascinerar mig. Det är något med den ödesmättade enkelheten, berättande plus upprepade omkväden, det oundvikliga och obevekliga händelseförloppet, ofta tragiskt. (Verkligen något helt annat än det man kallar ballader nuförtiden: i stort sett långsamma, lite smöriga och sentimentala låtar.)
Till saken hör, att just Herr Peders sjöresa ingick i min gamla farmor Lydia Larssons (född 1899) repertoar. Hon kunde texten utantill. Och enligt legenden i familjen så lärde hon ut den till min son Martin, varpå han bl.a. framträdde med låten vid simskoleavslutningen vid Gärdsjön (lite osäker på vad som är sant här, måste fråga M…).
Lyssna så får ni höra hur illa det gick för Herr Peder:
Herr Peders sjöresa
Herr Peder han gångar sig i kammaren in, han kammar och krusar sitt hår. Så gångar han sig till sin kära fostermor och frågar vilken död han lida får.
Ja inte skall du ligga uppå sotesängen död, ej heller bli slagen uti krig. Men akta dig väl för böljorna de blå, att de ej må förkorta ditt liv.
Ja nog skall jag akta mig för böljorna de blå, att de ej må förkorta mitt liv. Jag skall bygga mig ett skepp utav lättaste kork, med master utav valfiskens ben.
Men när de hade seglat uti fyrahundra dygn så började skeppet till att slå. Då bådo de alla till herren vår gud att de någon hjälp skulle få.
Kaptenen som var en förståndiger man, han talade förståndiga ord. Han sade: Låt oss kasta gulltärningen ombord, att vem största synden haver gjort.
Och första gulltärningen på tavelbordet rann, ibland dessa de sjöfarande män. Och lotten den föll på Herr Peder första gång, vår älskade konungason.
Och andra gulltärningen på tavelbordet rann, ibland dessa de sjöfarande män. Och lotten den föll på Herr Peder andra gång, vår älskade konungason.
Och tredje gulltärningen på tavelbordet rann, ibland dessa de sjöfarande män. Och lotten den föll på Herr Peder tredje gång, vår älskade konungason.
– Ja nog är det jag som största synden haver gjort, ibland dessa de sjöfarande män. Ty kyrkor har jag plundrat och kloster har jag bränt och flickor har jag narrat och skämt.
Om någon utav eder skulle komma iland och min fästemö hon frågar efter mig. Så säg att jag vilar under böljorna de blå, säg även att hon gifta sig må.
Så togo de Herr Peder i hans gullgula hår och kastade honom över bord. När Herr Peder börja sjunka börja skeppet till att gå, och seglade på böljorna de blå.
P.S. Man undrar ju vad fan han skulle ut på sjön å göra, när han ju hade förvarnats att inte… Men så är det i ballader: ödet är obevekligt, oundvikligt. Och så undrar man om han var en riktig svinpäls (med tanke på alla synder han begått) eller en omåttligt ädel man som offrade sig för sina skeppskamrater. D.S.
Hela mitt liv har jag och mina nära och kära levat i skydd av USA:s kärnvapenparaply.
Är detta sant? Är det sant att Sverige levde i skydd av Nato, utan att ha varit med, utan att ha betalat sin del? Bara genom att åka snålskjuts? Att vi kunde vara ”neutrala” och leka ”moralisk stormakt” i skydd av Natos missiler? Tala om för alla andra hur de borde uppföra sig för att bli goda föredömen, som vi…
Är det verkligen sant? Låter ju för jävligt.
Men vad hade hänt om inte Nato hade funnits? Vad hade Sovjetunionen gjort då?
Kalla kriget, från andra världskrigets slut till murens fall 1989, var en fredlig period i vår del av världen. Doktrinen MAD, Mutual Assured Destruction, härskade. Stormakterna USA och Sovjetunionen hade kärnvapensprängkraft motsvarande sisådär 1.000 ton trotyl för varenda levande människa. Båda sidorna visste, att de inte skulle hinna ”vinna” ett startat kärnvapenkrig innan den andra sidan hade slagit tillbaka. Resultat: total harmagedon, apokalyps, ragnarök.
Jag, liksom varje vettig människa, hatade kärnvapen och ville ha bort dem från jordens yta. Men kanske, har jag börjat tänka på senare tid, kanske var det den där vetskapen om ömsesidig totalförstörelse som hindrade maktmachoidioterna på båda sidor att använda dem, vilket ledde till en sorts ”fred” under galgen.
Sen blev det kris. Muren föll (fällde faktiskt en glädjetår när jag såg det på nyheterna i teve…). Världsordningen rubbades. Nu skulle det bli bra, trodde vi. Nu hade vi chansen att få lite ordning på världen. Folk skulle få det bättre, fattigdomen bekämpas. ”Den liberala demokratin” skulle självklart segra över hela världen. Historien var slut, kampen mellan ideologierna var över, hävdade Francis Fukuyama i en berömd bok.
Men Fukuyama hade helt fel. Det gick åt helvete i stället.
Ryssland föll samman efter kalla krigets slut, ryssarna plågades svårt under Jeltsins regim. Nymornad idiotkapitalism härjade vilt, vilket blev en förutsättning för Vladimir Putins makttillträde så småningom.
Balkan föll samman med fruktansvärda inbördeskrig som följd.
Hela tiden pågick givetvis globalt den vansinniga kapitalismen, med tesen om ständig exponentiell tillväxt som ledstjärna. Den ledde visserligen till att miljarder människor höjdes ur fattigdom och kunde försöka sig i sinnessjuk takt – men till priset av en enorm miljöförstöring. Det fanns och finns egentligen inte plats för några mer arter än människorna – den i särklass mest invasiva arten av alla – och deras industriellt uppfödda och plågade husdjur. Människorna och husdjuren utgör 96 procent av däggdjurens biomassa på jorden. Blott 4 procent (!) består av vilda djur.
Biologisk mångfald blir till biologisk enfald.
En absolut förutsättning för den kapitalistiska tillväxtexplosionen var tillgången på billig fossil energi: kol, olja och naturgas. Förbränningen av dessa har lett till jordens uppvärmning i en aldrig tidigare skådad hastighet. Goda krafter försöker motverka katastrofen och kämpa för en övergång till förnyelsebara energikällor. Men onda krafter ger fullständigt fan i detta. De vill fortsätta att tjäna mer och mer pengar och accelererar i stället fossilförbränningen. Fortfarande, i (o)nådens år 2026, utgörs 87 procent av den globala energiförbrukningen av fossila bränslen. Siffran har aldrig varit högre än nu…
Och i vår tid har världsordningen rubbats igen. Största orsaken till detta är president Donald Fucking Trump. Med Trump vid makten har allt gott som Amerikas Förenta Stater ändå stod för skrotats. (Det ser man klarare nu. Tidigare var man alltför upptagen med att bekämpa all skit som USA också stod för, för att ens märka icke-skiten, det goda.) Det finns ingen motvikt längre mot diktatorer som Putin och Xi Jinping. Tvärtom, Trump är som dem, han föregår med dåligt exempel.
Den starkastes makt och rätt råder i världen.
Alla tecken pekar på en kraftig reducering av antalet homo sapiens på jorden. Den s.k. ”civilisationen”, så som vi känner den, står inför enorma förändringar, den saken är klar.
Och på vägen mot den partiella katastrofen krigar vi vidare. Ryssland försöker krossa Ukraina, Trump och Israel ger sig på Iran, som ger sig på alla andra. Kärnvapenhotet räcker inte längre som avskräckning. Vi har lärt oss att kriga med alla andra till buds stående medel. Kärnvapnen finns där hela tiden som hot, men används inte – än så länge.
Evolutionen styrs av två balanserande krafter: samarbete och konkurrens. Idag dominerar konkurrensen stort över samarbetsviljan. Det är förödande.
Den största framgångsfaktorn (framgång i bemärkelsen förmering, befolkningstillväxt) för homo sapiens har varit vår förmåga att samarbeta och anpassa oss. Vi konkurrerar visserligen också hela tiden, ”vi mot dom”, men samarbetet har gett oss möjligheten forma samhällen och att anpassa oss till rådande omständigheter ”(the survival of the fittest”, lika med den bäst anpassades överlevnad).
Och de konkurrerande vi mot dom-grupperingarna har hela tiden blivit större och större, vilket är en nödvändighet, men också en stor fara. Från stammar som slogs med varandra, till nationalstater och allianser av stater som för krig mot varandra, stormakter med sina ”intressesfärer” som bekämpar varandra.
Egentligen är det nu helt nödvändigt att hela jordens befolkning i viss mening blir en enda grupp, ett enda vi. Annars kan vi inte klara av att bevara den biologiska mångfalden, bromsa växthuseffekten och miljöförstöringen.
Men frågan är om vi klarar av att forma en allomfattande vi-gruppering utan något ”dom”? För att kunna hålla ihop har vi alltid varit beroende av några att hålla ihop mot, vi mot dom alltså.
Det finns idag inga som helst tecken på att vi skulle kunna bilda en enda vi-grupp med hela jordens befolkning. Tvärtom, det går åt fel håll. Konflikterna blir bara fler och större.
Kanske vi skulle behöva bli attackerade av utomjordingar för att kunna hålla ihop…
