Månad: februari 2026

Våraning…?

Det är nog lite tidigt, men optimistisk som alltid aktar jag icke för rov att publicera en våraningslåt i blidvädersdimman…

Sök och du finner

Dimma – täcke av vit vadd
tyst, mjuk fristad –
tänk dig kura
under, innanför
litet bords
alltför stora duk
ben utan ansikten
mumlande röster –
så verkar vägen på avstånd
den stora världens brus
drunknar, svinner
i skogens öron-smekande, viskande
all-om-fattande sus

Sök och du finner…

Droppe på kvistig gunga
långt, o långt bort
en koltrast börjar sjunga
snödroppar porlar –
– fastän stumma –
smältvattnet porlar
i markens skumma källarrum
doft av snö
doft av vatten
doft av morgonljus i natten

Sök och du finner…

Solen tvekar
ensam lärka pekar
norrut, skulle kunna
men kan inte drilla
och att allt det stora stora
ryms i det lilla lilla?
vad att förlora
i världen den stora
som du inte kan finna
som du inte kan vinna
i världen, den lilla – stilla, o stilla?

Sök och du finner…

Den känslostarka visan

För några veckor sen utgjorde jag en femtondedel av de cirka 15 åhörarna på en spelning på biblioteket i Svenljunga. Artisten som spelade och sjöng hette Maud Lindström. Hon stod där rakt upp och ner med en nylonsträngad gitarr och framförde egna visor. Avståndet mellan henne och publiken var knappa två meter. Det var intimt, superintimt.

Jag visste ingenting om Maud Lindström på förhand. En god vän hade nosat reda på spelningen, kollat lite på förhand på Spotify, och lockade mig att följa med och lyssna.

Saken är den att det var så BRA! Så in i h-e bra! Okonstlat, naket, intimt, direktkontakt mellan sångerska och publik. Fina låtar och, inte minst, superbra texter! Hög beröringskoefficient…

Jag blev påmind om att just visor är ett grundfundament i min musikaliska bakgrund, kanske till och med viktigare än rock och pop. Jag levde med i vis-renässansen under 60-talet, med portalfigurer som Cornelis Vreeswijk och Fred Åkerström och många många flera.

Vad som utgör en visa är inte så lätt att säga. Men de flesta svenskar har nog en idé om hur en typisk visa ska vara. “En strofisk dikt med tillhörande melodi där i regel både text och melodi har en tämligen okonstlad karaktär”, enligt visforskaren Bengt R. Jonssons definition. Men avvikelserna och undantagen från denna beskrivning är säkerligen lika vanliga som själva prototypen.

En påstående som är riskfritt att göra är nog i alla fall att texten är viktig i en visa, lika viktig som musiken. Och då är Maud Lindströms sånger utmärkta exempel. Låten Du får gå handlar om hur en dotter hjälper sin döende, sjuka mor över gränsen till det land varifrån ingen återvänder. Det är mer realistiskt än sentimentalt och övermåttan berörande…

Inga stora ord blev sagda
på dagrummets balkong
Jag grät så tyst jag kunde
En bofinks sorgesång
Bara starkare tabletter
Ingen mirakelmedicin
Du somnade i solen
Palladon, Haldol, morfin

Jag sjöng för dig, jag sjöng dig upp för branten
Jag sjöng varenda sång som jag kom på
Jag sjöng för dig, jag sjöng dig över kanten
Jag sjöng tills ditt hjärta slutat slå
Jag sjöng för dig
Släpp taget, du får gå

Vi gick igenom alla smycken i ditt röda smyckeskrin
En skogsstjärna i silver, en berlock från Östberlin
Ett halsband från Bologna, en sten från Filipstad
En brosch jag gjort på fritids, en bärnstensring från Prag

Jag sjöng för dig, jag sjöng dig upp för branten
Jag sjöng varenda sång som jag kom på
Jag sjöng för dig, jag sjöng dig över kanten
Jag sjöng tills ditt hjärta slutat slå
Jag sjöng för dig
Släpp taget, du får gå

Jag gick korta promenader
Tog med blommor in till dig
Lupiner och pioner, rallarros och timotej
Jag höll dig när du kräktes
Läste Almqvist och Ferlin
Blötte trasan på din panna
Palladon, Haldol, morfin

Jag sjöng för dig, jag sjöng dig upp för branten
Jag sjöng varenda sång som jag kom på
Jag sjöng för dig, jag sjöng dig över kanten
Jag sjöng tills ditt hjärta slutat slå
Jag sjöng för dig
Släpp taget, du får gå

Säg mig en annan musikalisk genre utöver visan i vilken känslor så direkt och naket kan förmedlas…

Storknäbbskungsfiskare

Kan ni tänka er en kungsfiskare med näbb som en stork (nåja, nästan)? Jo, sådana finns, och enstaka kunde vi beskåda från vår flodbåt på Borneo. Kungsfiskare är tacksamma att fotografera när man kommer med båt, uppspetade på en gren som de ofta sitter, fiskspanande.

Jo jo, sittande går väl an, men flygande är svårare… Plötsligt kastar den sig iväg:

Och flyger bort över vattnet…

Lyckan för fotografen är förstås att fånga den riktigt i detalj, med spegelbild och allt…

Eller bara som den är…

Undantaget som bekräftar regeln?

Det var väldigt mycket prat om religion på vår resa till Indonesien. Ganska naturligt, med tanke på att vi befann oss i världens folkrikaste muslimska land: 280 miljoner invånare, varav cirka 235 miljoner bekänner sig till islam. Vår svenske guide med många år i landet bakom sig hade konverterat till islam, vilket förstås var intressant och föranledde många frågor. Dessutom besökte vi ett par stora, världsberömda buddhistiska respektive hinduistiska tempel under vår korta tid i landet.

För egen del ser jag mig inte bara som ateist, utan till och med som antiteist, dvs. jag är emot alla gudar. Dock menar jag förstås att var och en självklart får ha sin personliga tro på vad som helst. Men när den personliga tron förvandlas och organiseras till mäktiga, dogmatiska religioner så blir den livsfarlig, enligt min uppfattning. Och ju mer religion och politik blandas ihop desto värre blir det. Och detta är dessvärre fallet inte minst i många muslimska länder.

Nyttigt ändå för en antiteist att påminnas om att mina åsikter och uppfattningar är undantag snarare än regel. Större delen av världen är förfärande religiös.

Indonesien beskrivs som ”demokrati med anmärkningar” på Wikipedias demokratiindex-lista. Och det är ovanligt för ett land med muslimsk majoritet. Av världens 47 muslimskt dominerade länder kan blott fyra räknas som någorlunda demokratiska (Malaysia, Senegal, Tunisien och Indonesien). Resten är mer eller mindre auktoritärt styrda. Och utvecklingen går åt fel håll, också i Indonesien, t.ex. enligt vår guide på resan (svensk som konverterat till islam). Tendensen är alltmer islamistiska inslag i politiken.

Detta gäller för övrigt inte bara i Indonesien, det är en global företeelse, under de senaste 50 åren: Islam tolkas alltmer fundamentalistiskt och politiskt. Och detta är oftast grogrunden för stor intolerans. Ingenstans i världen är religiösa minoriteter så utsatta som muslimskt dominerade länder. Att lämna islam är straffbart i 23 länder; i 12 av dessa till och med belagt med dödsstraff. Straffen för blasfemi är hårda, kan ge dödsstraff i Pakistan.

I Indonesien säger lagen visserligen att du måste vara religiös – men du kan välja mellan sex religioner: islam, protestantism, katolicism, hinduism, buddhism eller konfucianism. Inte religionsfrihet, men tolerans för vissa andra trosinriktningar ändå således.

Judendom är dock olagligt, liksom ateism.

Hur det är med kvinnornas situation i Indonesien är jag dåligt insatt i. Många kvinnor bär slöja, men det är inte obligatoriskt. Det ytliga intrycket efter några korta veckor i landet tydde inte på någon extrem diskriminering av kvinnor. Och någon laglig sådan finns inte, enligt vår guide.

Återigen utmärker sig Indonesien positivt, inte minst om man vet, att av de 20 länderna i världen med störst laglig diskriminering av kvinnor är 16 muslimska; i botten ligger Afghanistan, Jemen, Syrien, Somalia, Iran, Sudan, Saudiarabien, Oman, Quatar, Kuwait och Bahrain. Kvinnor är de facto andra klassens medborgare i många muslimska länder.

Hur läget är för hbtqi-personer i Indonesien är mig obekant. När jag googlar hittar jag följande på RFSL:s hemsida:

Även om det enligt den nationella lagstiftningen i Indonesien inte är olagligt att vara hbtq-person, varken erkänner eller stödjer lagen hbtq-personers rättigheter. Det finns inte heller några lagar mot diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet. I vissa lokala förordningar finns förbud mot icke-normativa könsidentiteter och sexualiteter.

De fundamentalistiska religiösa strömningarna i landet är en utmaning för hbtq-rörelsen, bland annat finns religiösa lagar i vissa av landets provinser. Polis och myndigheter underlåter ofta att skydda hbtq-personer från angrepp. Transpersoner i Indonesien är särskilt utsatta för diskriminering och har extremt svårt att få anställning, bostad samt godkänd identitetshandling. Detta gäller särskilt gruppen ”warias”, transkvinnor.

Låter ju inte så bra det där. Men återigen, om man betänker att över 5.000 homosexuella har avrättats i Iran sen 1979, att ytterligare tio länder har dödsstraff för homosexualitet – samtliga har muslimsk befolkningsmajoritet, och att 20 andra muslimska länder dömer homosexuella till fängelsestraff… Ja, då ligger kanske inte Indonesien så illa till ändå.

Inte heller hör man ofta Indonesien nämnas i samband med islamistiska terrordåd. Enligt den franska tankesmedjan Fondapol har 66.872 sådana attacker skett 1979-2024, vilka krävt 249.941 dödsoffer. Statistiken visar dessutom på en förfärande ökning: 84 procent av attackerna har skett efter 2013. Att Indonesien inte tycks figuera i dessa sammanhang är naturligtvis oerhört tacknämligt.

Allt som allt framstår Indonesien än så länge som ett positivt undantag från den negativa regel som lyder: Ju mer muslimsk dominans i ett land desto svårare för demokratin, och desto större risk för religiös intolerans och diskriminering av kvinnor och hbtqi-personer.

Indonesiens flagga

Kroppsupplevelse

06.29
Undersamt – har haft en upplevelse med min kropp idag. Själen hade inget att säga för egen del, men blev starkt påverkad av kroppen, som var varm och helt avslappad. Låg i sängen. Hade varit uppe och tagit en knäckemacka med ost vid 02.00-tiden, sen somnat om. Nyvaknad utsträckte jag mig nu bara under täcket. Mediterade på mitt enkla vis. Andas och inte tänka på annat än andningen, trettio andetag. Inga problem, gick hur lätt som helst. Brukar ha svårt att hålla koncentrationen annars. Efteråt tänkte jag fortfarande inte på någonting egentligen, men hade en intensiv och njutningsfull känsla i hela kroppen. Njöt av att inte hosta, inte ha ont någonstans. Ute flera minusgrader och säkerligen isande ostlig vind, som det varit de senaste veckorna. Men här inne, bara skönt. Varmaste kroppsdelarna var vänster och höger fot, märkligt nog. Som om de varit eluppvärmda – men det var de inte. De var cirkulationsuppvärmda – inifrån, mycket effektivare. Mina tiotusen steg varenda dag, på trots mot kyla, is och snö, lär ha satt fart på blodomloppet. Tänk ändå, som gamla farmor brukade säga, att få vara så här pass frisk och bekymmersfri i denna stund, vid drygt sjuttiofem års ålder.

Inte helt oljuvligt faktiskt…

V-faktorn

V-faktorn är ett inom forskningen nytt, sammanvägt mått på en individs generella benägenhet att utveckla vemod. Jag vet med mig att mitt värde är högt härvidlag. När jag iakttog orangutangerna på Borneo kände jag släktskapet, inte bara med våra förfäderiska människoapsanor som sådana, utan också, och inte minst, vad gäller just höga v-faktorvärden. Man kan se det på minspelet. Visst, vi med välutvecklad v-faktor ser världen och livet som de är. Och där finns inte mycket att glädja sig åt, desto mer att känna vemod inför…

Näsans sexuella betydelse

Här sitter ett par honor med snygga uppnäsor och spanar:

Ja, kolla där, vilken snygging! Vilken kran! Fy fan vad sexigt!

Man kan inte riktigt se det bakifrån, men nog verkar han ha en relativt småfet mage också? Snyggt!

Och ett välputsat arsle är inte heller fel:

Se där. En liten inblick i näsapornas vardag på Borneo. Smaken är liksom baken… Farsan tyckte alltid han hade för stor kran. Den blev också lätt, liksom min, otillbörligt solbränd, liksom röd. Kunde lätt (miss-)tolkas som viss svaghet för brända och destillerade drycker… Sådana tankar stör inte näsaporna på Borneo. Honorna har uppnäsa, vilket hanarna tycker är görsnyggt, får vi förmoda. Och ju större hängnäsa på en hane desto mer attraktivt, menar honorna. Ger bra resonans också, när man låter, typ.