Månad: januari 2026

Vi har gjort en del smärre utflykter här på Bali idag. Besett ett hinduiskt tempel bl.a. Smärre och smärre förresten, det tog nästan två timmar att ta oss tillbaka till hotellet med bussen. Mer än halva den tiden stod vi still, i stillastående trafik. TRÅKIGT!!! Och varmt som fana naturligtvis. Och fullt med folk och hus överallt överallt… Ett aldrig sinande gytter av ointressantheter möter ögat hela tiden när man blickar ut genom bussfönstret.

Ok, det är klart att jag är påverkad av att jag inte är frisk, men jag tror jag med väldigt stor säkerhet kan säga:

Bali är absolut ingen plats jag har lust att besöka nån mer gång. Aldrig i livet!

En lång lång väntans dag i morgon. Men kl 00.25 går flyget mot nordväst…

Ja, direkt sämre blir det väl inte, men inte bättre heller, det ska gudarna veta. Om ett par veckor är man bra, kanske. Så känns det i alla fall. Funderar över vad det kan vara för evolutionär fördel för människan, att ha förmågan att hosta och hosta och hosta – helt utan några positiva effekter. Tvärtom, jag har fått träningsvärk i ljumskarna pga hostan. Och upp nåt får man ju så gott som aldrig. Nej, det enda målet med hostattackerna är att tillfälligt få bort retkänslan i luftstrupen.

Det skräller och skrålar… Enda lindringen är att lägga sig på knä i sängen, med huvet ner i kudden, och utgå från det läget, hoppas på en kort hostfri period. Det förekommer faktiskt lugnare perioder. Riktigt så illa som de första 2-3 nätterna blir det förhoppningsvis inte igen. Det gäller ju att få sova lite grand, för att överleva.

Borde hetat homo tussirens egentligen, eller nåt, men jag tycker det låter bättre med allitterationen, så Homo hostans får det bli.

Vi kallas ju ibland (ironiskt, får man förmoda) Homo sapiens, alltså “den förnuftiga människan”, “den visa människan”. Homo ludens, den “lekande människan” har jag också hört. Ja, jag tror det finns ett antal sådana där namn, med angivande av något prototypiskt för arten.

Nu lägger jag till Homo hostans, “den hostande människan”. Den vetenskapliga grunden för detta består främst av självstudier, kan man säga. Nästan hela vår grupp här har drabbats av Stora hostan. Dock utgör Ers Undertecknad själv det bästa exemplet. Allt började kvällen den 19:e januari, och nu haver jag hostat mig igenom nio svåra nätter.

Hostan är totalt meningslös, men måste utföras. Försöker man nonchalera de små retningar och ljud som förebådar hostan, blir resultatet en sju resor värre hostattack som skulle kunna ta livet av en, om det vill sig illa.

Jag är en för min ålder stark person och kan klara att hosta länge. Men att inte få sova om nätterna… Inte en blund de första 2-3 nätterna, då förkylningen också fanns där, kanske någon liten liten blund sen. Men väldigt kortvarig. Jag bifogar en inspelning, ett försök jag gjorde att beskriva vad som på gick, en av nätterna i fråga. Ja, nåt måste man ju företa sig! Försökte t.o.m. sitta och sova. Och så plus den Meckaorienterade ställningen i sängen förstås…

…till förra inlägget (som jag just såg att jag lovat lämna): Jo, det var något befriande är ärligt och rättframt i manggarraiernas självklara framvisande av sin kultur med rötter i stenåldern. Inga påklistrade miner, inga inställsamma leenden. De bara visade vad de hade fått lära sig av sina förfäder och föräldrar; så här var, så här är det. Punkt, slut.

Det var fint att se och höra med vilket allvar de uttalade de rituella fraserna om vänskap och samarbete (tror jag det handlade om rätt mycket…)

Det syntes på den gamle mannen, som överlämnade den levande kycklingen till mig för en stund, jag inbillar mig att jag kunde se att han visste, liksom jag visste, att det vi gjorde var att utföra en gammal ceremoni. Men den var likväl viktig! Jag inbillade mig att jag kunde se att han hade humor; han skrattade lite åt vad vi gjorde, samtidigt som vi tog det på största allvar.

De här, däremot, gjorde inga försök att smyga med sin glädje.

Vi befinner oss för närvarande i Labuan Bajo, på den indonesiska ön Flores. Där bor mangarraierna. De fick idag besök av en representant för den småländska Västbo-stammen. Eftersom jag valts till hövding / ålderman i vår grupp fick jag ta emot den levande kycklingen ur deras hövdings hand (och lämna tillbaka den efter en stund).

Mötet utmynnade i förbrödring, dansuppvisning och lätt lunch. Återkommer till detta.

Och jag hostar fortsatt…

… warum bist du so roh?

Trodde alltid att Surabaya-Johnny ingick i Tolvskillingsoperan. Men så är det alltså inte. Den ingår i skådespelet/musikalen Happy End.

Seeräuber-Jenny finns också.

Och ja, det glömde jag att säga. Ers Undertecknad hostar i natt på ett flådigt hotell i Surabaya (6,8 mij), på östra Java.

… känner jag mig i stort sett oförmögen till allting. Natten till igår var värst. Först en halvtimme innan vi skulle gå upp kom jag på att pröva gammal beprövad teknik: För 2-3 år sen kom jag på att det absolut enda sättet att få mig att sluta hosta var att inta böneposition i sängen (exakt inriktning mot Mecka förmodligen mindre väsentlig): ligga på knä, med huvet i kudden. Just i den positionen hostade jag inte; kan kanske vara nåt med strupens vinkel, jag vet inte.

Och under över alla under: det fungerade den här gången också!

Ett problem är förstås att det är svårt att sova några längre perioder i böneställningen. 4-5 minuter går bra, men sen blir det värre.

Jag ska säga vad vi har att kämpa mot här vid vulkanens rand: för hög höjd (2200 m) för låg temperatur (12-13 grader såväl ute som inne) och för många j-a hostattacker som förtar alla möjligheter till en någorlunda dräglig nattsömn.

Det är bara de hårda grabbarna som klarar sånt, och till dem räknas knappast jag. Möjligen kan jag räknas in i de sega gubbarnas kader.

Java är som ett växthus (så var det långt innan “växthuseffekten”), allting växer och förökar sig här: människorna, husen , riset, allt annat grönt ( ja till och med förkylningsvirus har det visat sig). Allt som inte är hus och gator är grönt; finns inte en ogrön fläck som inte är husbetäckt. 150 miljoner människor på en yta knappt en tredjedel av Sveriges.

Så det är klart, några vilda djur att tala om får inte plats. Vi körde i flera timmar från Semaran till Yogyakarta – en enda tätort hela tiden. Bäst att tillägga dock, att vi har ju inte sett allt av ön på långa vägar. I morgon ska vi upp och besiktiga en vulkan (drygt 2.000 m.ö.h); där borde det väl vara lite färre hus och människor.

Det finns en förklaring till det växtliga här: Det är bördigt. Mycket bördigt. Det finns 45 vulkaner på ön. Vulkanutbrott (smärre helst) ser till att spy bördig aska över jorden med ojämna mellanrum, vilket möjliggör tre risskördar om året.

Till detta kommer riklig tillgång på värme och vatten. Runt 30 grader året om, och rätt som det regnar kommer det en skvätt (No Water No Life som ni vet).

(P.S.1 Skulle varit en bild här, men det visade sig att jag packat ner en kabel för mycket. Den stora väskan ska åka buss i morgon, men vi ska åka tåg. Efter tågturen ska vi träffa våra stora väskor igen, är det meningen.)

(P.S.2 Kanske är förkylningen lite bättre. Vi får se vad som händer.)

Tyvärr. Jag har blivit sjuk. Två andra i gruppen är också sjuka, kanske min rumskompis börjar bli det med. Det handlar om förkylning, mest luftrörsproblem och hosta. Flög på mig igår. Svårt att sova. Nu har jag nyss varit ute i affären och försökt köpa nån sorts förkylningstabletter. Tjejen i affären såg helt oförstående ut. Till slut plockade hon fram ett paket Complex herbal. Men det vara en flaska på bild på utsidan, så jag var skeptisk. Till slut köpte jag iaf paketet. Men vad skådar mitt norra öga på väg ut ut affären?! Jo, fyra sorters Fishermans Friend. Vi hade pratat tidigare om att det givetvis var helt omöjligt att få tag de absolut bästa, Fishermans Friend, här i utlandet.

Sitter ute på balkongen och skriver detta. I rummet är det för kallt med febern och luftkonditioneringen.

Vete fan hur detta skall gå…

Vi befinner oss i närheten av Borodupur, världens största buddhistiska tempel, byggt på 800-talet. En världssevärdhet – återstår att se om det blir drägliga förhållanden i morgon när vi ska dit, eller om folkmassorna lägger sordin på upplevelsen och den vördnadsfulla andligheten vid åsynen av detta storverk. Det regnar dessutom rejält nu, får hoppas det blir bättre i morgon.

Vid en liten minipromenad med lånat paraply såg jag följande förbryllande bild:

“Antibacterial” må väl metaforiskt gå an, men body soap? Trodde zen-varianten av buddhism mer gällde själen än kroppen?