I huvet på Jörgen T
To whoever keeps adding
“og” to my doorsign:
If I catch you you’re dead!
Dr A. Hedgeh
Hittade detta facebookcitat (upphovsman okänd) på datorn idag. Vet att jag lagt ut det tidigare, men kunde inte låta bli att reprisera.
Fråga: Varför tycker jag det här är så vansinnigt roligt???
Fotnot: det engelska ordet för “igelkott” är hedgehog.
Jag vet att myxomyceter är vackra. Det såg jag redan första gången jag såg dem (se tidigare inlägg). Igår, när jag såg dem för andra gången, bekräftades deras skönhet.
Åtminstone när de betraktas genom Margareta Battistis och Ronny Anderssons kameralins, med efterföljande efterarbete i Photoshop, samt utskrift och presentation på Abecita Popkonst & Foto, plus avfotografering av mig.
Åtminstone om man accepterar att det jag finner vackert faktiskt också är övermåttan skönt. (Även om jag inte har en aning om hur skönhet exakt skall definieras, eller vad det egentligen är.)
Idag frågade jag ChatGPT: ”Varför är myxomyceter viktiga?. ”
Efter några sekunders betänketid fick jag följande svar:
Myxomyceter är viktiga av flera ekologiska och biologiska skäl:
1 Nedbrytare i ekosystemet
Myxomyceter bryter ner dött organsikt material, särskilt löv och trä. Genom detta
frigörs näringsämnen tillbaka till marken,
vilket gynnar växter och andra markorganismer.
2 Reglerar bakteriepopulationer
De äter framför allt bakterier, men även svampsporer och små organiska partiklar. På så sätt hjälper de till att:
kontrollera bakterietillväxt,
upprätthålla balansen i mikrobiella samhällen i mark och skogsströ.
3 Indikatorer på miljökvalitet
Några arter är känsliga för förändringar i:
markförorening
habitatförändringar, därför kan de användas som indikatorer på ekologisk ”hälsa”.
4 Intressanta ur evolutions- och cellbiologisk synvinkel
Myxomyceter är märkliga organismer som:
kan växla mellan encelliga och flercelliga stadier,
visar komplext beteende (t.ex. ”minne” och problemlösning i plasmodiestadiet),
ger insikter om cellkommunikation och rörelse.
5 Viktiga i forskning
De har använts som modellorganismer i studier av:
cytoplasmatisk strömning,
celldifferentiering,
självorganisering,
beslutsfattande i biologiska system.
Av detta kan man dra två slutsatser: 1) Ju mer man försöker avförtrolla livet i världen (jfr Weber: die Entzauberung der Welt), desto mer magiskt förtrollande ter det sig. 2) Ju mer ens kunskapsklot växer, desto större blir den yta det vänder mot det okända (eller annorlunda uttryckt: ju mer man vet, desto mer inser man att man inte vet).
Här några ytterligare bilder som bär syn för sägen:
Street photo (eller varför inte gatufoto), vad är det? Tja, som jag uppfattar det, ungefär: icke arrangerade ögonblicksbilder, helst med någon typ av “knorr”, framför allt i stadsmiljöer (men skulle väl kunna vara var som helst).
Abecita Popkonst & Foto, dit jag ska bege mig ikväll, har en permanent street photo-avdelning. Just nu visas där Dublin – Livet på puben, bilder av Carina Hedlund. Det blir säkert sevärt.
Har aldrig tänkt på mig själv som någon gatufotofotograf. I vardagen här hemma går jag mest mina rundor i natur-naturen. Kultur-naturen, alltså t.ex. Borås gator, dit vågar jag mig sällan med min kamera. Lite blyg är jag ofta för att fota människor i obevakade ögonblick. De kan ju bli förbannade… Antingen får det i så fall fotas fort och obemärkt, eller också får man fråga om man får, med ett charmigt leende.
Nåväl, trots allt gillar jag att ta sådana där bilder, och det har blivit en hel del gatufoton under årens lopp. Noterade nyss att jag inte gett dem något nyckelord i Lightroom, alltså inte sorterat ut dem. Det har jag börjat med nu. Hittade de här t.ex., som jag tycker har en sån där liten knorr allihop:
Vete fan hur det ska gå. Bäst å vänta å se…
en dumherre
visslar vemodigt
i skymningen
en dömherre
dömer sig själv
till ensamhet
det smakar moll
i munnen
bara skuggligt
anas dunster
av dur här
på botten
av brunnen
Fantasi är förmågan att i tanken skapa bilder, idéer, scenarier eller känslor som inte direkt kommer från våra sinnesintryck i stunden. Det är alltså ett slags ”inre skapande” där hjärnan kombinerar minnen, erfarenheter och föreställningar till något nytt.
Man kan se fantasi som:
En kreativ kraft. Den gör det möjligt att uppfinna, skapa konst, skriva berättelser eller lösa problem på nya sätt.
Ett mentalt simulationsverktyg. Vi kan i förväg föreställa oss framtida händelser, testa olika val eller tänka ut hur något kunde ha varit.
En emotionell och lekfull process. Den hjälper oss att dagdrömma, leka och uttrycka känslor.
Kort sagt: fantasi är hjärnans förmåga att skapa det som inte finns här och nu – men som ändå kan kännas verkligt i tanken.
Jag ställde rubrikens fråga till ChatGPT. Fick svaret ovan. Kunde knappt uttryckt det bättre själv.
Sen ställde jag frågan Har ChatGPT fantasi? till ChatGPT. Svaret kom blixtsnabbt som vanligt:
Kort svar: Inte på samma sätt som människor.
Längre förklaring:
Vad jag kan göra
Som språkmodell kan jag skapa nya kombinationer av idéer, bilder och berättelser genom att använda mönster från all text jag tränats på. Det kan ibland likna fantasi, eftersom resultatet kan vara kreativt, oväntat eller originellt.
Vad jag inte gör
Jag har ingen inre upplevelse, inga känslor, inga egna minnen och ingen subjektiv ”inre film”. Jag föreställer mig inte saker – jag genererar text baserat på sannolikheter.
Så vad betyder det?
Om mänsklig fantasi är ”ett inre liv”, så har jag det inte.
Men om fantasi definieras som ”förmågan att skapa nya kombinationer av idéer”, så har jag en form av syntetisk eller teknisk fantasi.
En analogi
Människor fantiserar genom att uppleva bilder och känslor.
Jag ”fantiserar” genom att beräkna vad som är ett rimligt och kreativt nästa ord.
ChatGPT tycks veta precis vad det för skillnad på henem och en människa. Jag är inte lika säker. Vad är det exakt vi människor kan som inte AI kan?
Vad är känslor, förresten? Måste inte känslor, liksom allt annat, ha en materiell grund?
Jag har personligen svårt att föreställa mig något ö.h.t. som inte har en materiell grund. Själen, känslor, tankar, inre liv – allt händer i hjärnan, om ni frågar mig. Hjärnans synapser (va fan synapser nu är för nåt…) reagerar på visst sätt, hjärnans kemi inrättar sig efter rådande läge, osv.
Gör denna inställning mig till supermaterialist? Detta i så fall trots att jag värdesätter all form av andlighet (utom den rent religiösa) oerhört högt. (Även om andligheten då alltså i grunden har en materiell bas.)
Jag är alltså en i hög grad andligt inriktad materialist…
…från dagens promenad:
Svarta vatten
Och snö i tratten
Just nu läser jag Lydia Sandgrens andra roman Artens överlevnad. Jag är ingen snabbläsare numera; mitt högra öga med sin suddfläck nära gula fläcken (makulär degeneration, våt typ) inbjuder inte heller till långa lässeanser. Ibland är problemet helt enkelt att jag har svårt att bibehålla fokus och koncentration längre perioder, så att ta sig an denna tegelstensroman (777 sidor) var en utmaning. Men jag tyckte mycket om Sandgrens förstlingsverk Samlade verk (he he…), så jag var sugen på att se, om hon var lika bra den här gången. Att skriva en andra roman efter en sådan formidabel succé som Samlade verk (Augustpriset, m.m.) är ju omvittnat svårt.
Varför tyckte jag förresten så mycket om Samlade verk att jag sträckläste den (den var också tjock)? Tja, bra fråga. Nu minns jag inte mycket av vad den handlade om faktiskt. Kommer ändå ihåg att huvudpersonen långvarigt letade efter en annan huvudperson. Hon var spårlöst och oförklarligt försvunnen, vilket förstås starkt bidrog till det “episka suget”, alltså viljan att läsa vidare för att se hur det går.
Men mest var det nog språket. Lydia Sandgren är en suverän berättare och miljöskildrare, i kraft av sitt formuleringsglada men ändå lättflytande språk. Det är en fröjd att läsa, egentligen oberoende av vad det handlar om.
När Jessica Gedin intervjuade Lydia Sandgren i tv-programmet Babel härförleden, hävdade hon att recensenter och andra läsare inte tillräckligt hade framhållit Sandgrens humor, vilken till stor del skapas genom hennes språkhantering. Och jag instämmer; inte ovanligt att man ligger och småskrockar när man läser. Som exempel citerade Jessica Gedin följande lilla miljökarakteristik av Vasastaden i Göteborg:
Vasastaden hade något av allmängods och genomfart över sig: där låg gymnasieskolor, minst en strippklubb, ett stort antal ölhak med billig bärs, en Michelinkrog vägg i vägg med ett thaimatställe. Atmosfären i Vasastaden var att man vilken sekund som helst skulle kunna bli överkörd av en spårvagn, erbjudas kokain, springa in i Ingvar Oldsbergs vålnad eller träffa sitt livs kärlek på en bortglömd bar. Mitt eget kvarter ingav snarare känslan av att man borde bleka sina tänder. (s 49)
När jag läser sånt där tänker jag att det är tur, men ingen slump, att det hon som är författare och inte jag. Inte fan skulle jag kunnat komma på nåt sånt där… (Inte det där med Oldsbergs vålnad i alla fall.) Och det är bara ett exempel bland många.
Är på sidan 185 nu. Det betyder att jag har hela 592 sidor kvar att läsa. Härligt!