Facebook och jag – plus inbjudan!

Jag har 268 s.k. vänner på Facebook. Jag läser meddelanden från maximalt tio av dem ibland. Om jag lägger ut något på Facebook så får jag 1-3 gilla-klick. Jag räknar med att ungefär 250 av mina vänner på feijan har jag ingen som helst kontakt med. Ok, det beror delvis på att jag så sällan publicerar mig på denna världens största ”sociala plattform”, liksom på att allt fler allt mer gör som jag, dvs. de är endast passiva medlemmar på Facebook. Men till största delen beror det med säkerhet på att Facebook numera befinner sig i fas 2 av pågående enshittification; en generell utvecklingskurva för alla sociala plattformar/medier, enligt den kanadensiske forskaren Cory Doctorow. I fas 1 anstränger sig det sociala mediet för att dra till sig så användare som möjligt, genom att fungera fint som kontaktforum för dem. I fas 2 är det annonsörerna som gäller. Användarna är redan fast, lämnar ogärna. Annonsörerna vill nå så många som möjligt, tjäna så mycket pengar som möjligt på kortast möjliga tid. De får så gott som allt utrymme, på användarnas bekostnad.

(Detta i enlighet med huvudprincipen som styr vår värld för närvarande: exponentiell tillväxt helig således, dvs. ständigt ökande ökning. (Undantaget är endast den sedan 50 år alltmer fundamentalistiska muslimska/islamistiska världen. Där gäller i stället total intolerans mot oliktänkande, kvinnoförtryck, liksom diskriminering av homosexuella och queerpersoner; allt för att göra sig förtjänt av en plats i paradiset i livet efter detta.).)

(I fas 3, fortfarande enligt Doctorow, tar plattformen död på sig själv, genom sätta sin egen profit främst, och strunta i såväl användare som annonsörer (varpå någon annan plattform tar över. Detta stadium har vi väl inte riktigt uppnått ännu.)

Är det någon av mina bloggläsare – tillika Facebook-användare? – som inte har lagt märke till att ”flödet” nu till 90 procent består av reklam och sinnesförslöande s.k. reels? Nä, tänkte väl det…

Nåväl, detta sakernas tillstånd gjorde mig plötsligt heligt förbannad. Så jag gav mig fan på att försöka nå var och en av mina 268 fb-vänner med informationen om att kören Vilda Röster, i vilken jag är stolt 20-årig medlem, firar 40-årsjubileum i år med en sjuhelsickes konsert på Sinnenas Hus i Borås, lördag 8 november, kl 16. Tror jag lyckades skicka en personlig inbjudan till konserten till var och en av mina vänner. Men är inte säker…

Det är många kurvor som pekar åt fel håll i världen av idag… Försöker sprattla emot en smula…

Nu skickar jag samma inbjudan till Eder, kära bloggläsare: Välkomna till Sinnenas Hus, lördag 8 november, klockan 16!

Detta kan man läsa på f.d. kommunikationsplattformen Facebook:

Vilda Rösters 40-årsjubileum!
Ta nu och boka in lördagen den 8 november! Då blir det konsert på Sinnenas Hus i Borås för att fira körens 40-åriga existens.
Gamla favoriter och nya låtar och iscensättning av skådespelaren Fia Adler Sandblad! Det vill du väl inte missa?
Kl 16.00 i Sinnenas hus den 8 november. Biljettpris 150kr, barn under 15 år gratis. Det finns möjlighet att reservera biljetter på mail evahardstedt@icloud.com.
Betalning vid dörren (swish eller kontanter).

https://www.facebook.com/search/top?q=vilda%20röster

Havspoem

Om du inte hör av mig på ett tag
så beror det på att jag beseglar
den väldiga oceanen

Om jag verkar lite förvirrad och disträ ibland
så är det för att jag vaggas av de mäktiga dyningarna

Om jag inte alltid fattar vad som pågår
så är det för att vinden leker med det jag hör
blåser iväg
det viktigt allvarliga
och lämnar kvar
de till synes betydelselösa spelaringenrollerna
att leka med

Om jag verkar lite borta då och då
så kommer det sig av att jag inte vet exakt var jag är
bara att jag är nånstans långt långt ut
på de där oändliga blå vidderna

Om jag stundtals strosar omkring i månskenet
så beror det på att jag till sist släppt fri
albatrossen ur mitt inuti

Hänvisar till tidigare inlägg Ocean Poem och Havets orgel.

Ocean Poem

If you don’t hear from me for a while
it’s because I’m sailing the great ocean

If I seem a little muddled and absentminded at times
it’s because I’m lulled by the big waves

If I do not always catch what’s going on
it’s because the wind is playing with my hearings
blowing away the serious stuff
leaving the seemingly not matter so much
to play around with

If I seem a little lost at times
it’s because I don’t know exactly where I am
just that I am somewhere way out
on those wide blue plains

If I wander about in the moonlight every now and then
it’s because I’ve finally set free
the albatross in me

Jag hänvisar till tidigare inlägg Havets orgel.

Fotografiska efterdyningar

Har nu gått igenom mina bilder från den nyligen timade resan till Tarifa i allra sydligaste södra Spanien. Det blev mycket fågelfoton förstås, eftersom jag reste tillsammans med sju hängivna fågelnördar (s.k. ornitologer). Men en hel del annat fastnade också på sensorn (jag gjorde mina små utflykter medan de andra stod och glodde på långtbortfåglar i sina tubkikare).

På Flickr finns nu fyra album att beskåda för den hugade:

Tarifa Herbs

Tarifa Biodiversity

Tarifa Birds

Casares Spain

El Cementerio

I den lilla bergsbyn Casares i Andalusien (ca 2.000 invånare) hade jag nöjet att besöka den mest spektakulära kyrkogård (cementerio) jag någonsin sett. Det var trångt trångt, men ack så vackert. Skulle inte ha något emot att vila här, när det är så dags. Ont om utrymme, som sagt, men i kremerad form störs man nog föga av en eller annan när-askad granne. Här är det Descansa en Paz (D.E.P.; Vila i frid) som gäller.

Här är porten till sista vilan:

Och när man kommer in ser det ut så här:

Kanske man kan hoppas på en gravsten likt denna:

Eller kanske rentav i stil med den allra snyggaste (originellaste åtminstone):

Utsikten från sistavilanplatsen är magnifik:

Jag avslutar med denna utsökt ödmjuka Kristusavbildning:

Detta är konstfoton

Jag talar om det för säkerhets skull: Ni betraktar två konstfoton. Så ni inte tror att det faktiskt såg ut så här alltså. Egentligen är detta ett i svag vind snurrande, 3-4 cm långt odon-blad, som jag skurit ut ur den s.k. verkligheten, och sen illistigt manipulerat på datorn.

Men ni får säga vad ni vill, jag tycker det är vackert…

Det psykologiska nuet

För 12 år sen häckade jag bl.a. på ett vandrarhem i Santa Fe, New Mexico, USA. Jag fascinerades av en bild på väggen i mitt lilla rum:

I Spanien nyligen, alltså drygt tolv år senare, fick jag svaret. Det kom till mig i form av en glittrig inskription på en kvinnorygg, medpassagerare på den lilla båten vårt åttagubbiga sällskap befarit för att skåda grindval i Gibraltar Sund:

Så är det verkligen. Det psykologiska nuet är allt vi har. Vi kan blicka tillbaka till det förflutna, vi kan spekulera om framtiden visserligen. Men allt det där gör vi ju i det psykologiska nuet. Vi kan så att säga ägna vårt nu åt olika saker: fånga det direkt med våra sinnen, vara medvetna om det, befinna oss mitt i det (carpe momentum), drömma oss tillbaka, oroa oss för framtiden.

Men vi kan inte lämna nuet, aldrig någonsin.

Dessutom är nuet ett flöde, inte en stillastående punkt, vilket gör det svårt att greppa. Även om allt yttre tycks stå still, så rör sig åtminstone våra tankar och känslor inombords.

Så är det.

Så fick ni veta det också. Väl bekomme. Fortsätt att läsa bloggen regelbundet, så blir ni både klokare och visare.