I huvet på Jörgen T
När de andra sju gubbarna i fågelnördgruppen på Spanienresan stod och fjärranglodde i sina tubkikare fyllde jag gärna sökaren med mål på lite närmare håll, exempelvis den här fascinerande lille gynnaren:
Det är en Northern Banded Gorundling, vad annars (saknar svenskt namn; latin: brachythemis impartita).
Det är en trollslända förstås. Kan undra, om de där iögonenfallande fläckarna på det dubbeldäckade vingparet har någon evolutionärt gynnsam funktion? Eller om de bara är snygga?
Partiellt förlamad av förkylning och nyssens sprutinjektionerat högeröga kan jag inte annat än rekommendera JörgenTLarssons fem fina låtar på Spotify:
Albatross
Minnenrik
Pingvin
XSaurie
Children of a Wandering Star
Vid en improviserad intervju med artisten i fråga för ett par veckor sen berättade han det här om de fem låtarna:
Albatrossen är en magisk fågel för mig. Det har att göra med dess seglande svävande tillvaro på tre meter breda smala skarpa vingar i evighet från ingenstans till ingenstans över haven in the roaring forties’ stormvindar på södra halvklotet… Låten återspeglar detta i text och melodi. Coming from nowhere / Going to anywhere / Soaring…
Minnenrik är kärleksvemod med drag av brasse-bossa i granesus-tappning: Så långt så bortom horisontens rand / miljoner mil från mig / där simmar blygt vid annan strand / ett vilset litet dig / ett vilset litet dig.
Det var för pingvinernas skulle jag for vida sydväståtut till Falklandsöarna 2019: kungspingviner, åsnepingviner, klipphopparpingviner och magellanpingviner. Hade sett en liten seriestripp med titeln ”När otursförföljda arter spekulerar”. En pingvin frågar sin pingvinkompis: ”Vad skulle du göra om du fick välja en av: 1) stoppa den globala uppvärmningen 2) kunna flyga 3) kunna gå utan att det ser skitlöjligt ut?” Det blev en vers om vart och ett av desssa problem i pingvinlåten.
En gång skulle jag sitta barnvakt för barnbarn Frode. Han hade stukat foten och kunde i princip inte göra annat än titta på teve. Vilket han gjorde – åtta timmar i sträck… Det var en totaldeprimerande situation för mig, för jag gillade inte programmet han tittade på. Ute lyste solen, inne rådde teve-dunklet. I detta brydsamma läge började jag pilla på en text, sen gitarrfingra på en låt. Och plötsligt var det inte lika ledsamt längre – även om låttexten är rena vemodsorgien. Men det är ett vackert vemod som gripit den stelnade saurien jag; XSaurie: Dino-, Spino-, Brachio-, Ankylo-, Stegosaurie, vilken jäkla saurie som helst… sinnesfri, sinneslös…
Så här beskrevs Children of a Wandering Star i ett tidigare inlägg: Minns inte alls hur den här låten kom till. Vet bara att den funnits länge, och att den är full av mystik. Uppfattar ni förresten allusionerna till Homeros Odysséen, Shakespeares Stormen, Big Dee Irvins Would you like to swing on a star, Lee Marvin i filmen Paint Your Wagon? Inte? Ja, de finns där i alla fall; googla lite så får ni se. P.S. Andemeningen i Bounteous Riddle Half Ajar är att dörren till tillvarons överflödande rika trösterika gåta står på glänt…Det är bara att öppna den och titta in… D.S.
Med andra ord: jag är förkyld. Ja, det vill säga, egentligen beror väl inte sjukdomen på kyla, utan på virus. Men ordet förkyld, antyder att man blivit kall över hövan. Jämför förblindad, förstockad, förbrukad m.fl. För– fungerar som prefix här med ungefärlig betydelse av att “något har skett och gått över gränsen”, typ.
(Det är skillnad på kylig och sval förresten. En del tror ju att man kan säga t.ex: ”Ja, igår var det 10 minusgrader. Men nu har det blivit betydligt svalare; hade minus 20 på termometern i morse.” Sval innebär att en angenäm sänkning av temperaturen har skett, från ett hett läge. Kylig däremot innebär en lätt oangenäm temperatursänkning. Jag har inte blivit ”försvalad”, jag har blivit ”förkyld” och ingenting annat.)
I mitt fall är förkylningen lättförklarad den här gången. Delade rum i Spanien nyligen med en mycket intelligent och stimulerande man, som emellertid nös, snorade och hostade som en galning, i en veckas tid. Att jag blev smittad var helt följdriktigt, allt annat hade varit ett Herrans under. Som väl var bröt det inte ut förrän jag kommit hem.
Befinner mig för närvarande i det där otroligt snuviga stadiet. Näsan rinner hela tiden (liksom ögonen). Har vid liknande tillfällen ibland tänkt, att om någon vore intresserad av att köpa snor, så kunde jag fungera utmärkt som producent av den efterfrågade varan. Kunde sköta allt själv: framställning, paketering, distribution. Men vem skulle vilja ha en massa slem med miljarder virus i? Nej, snoret slängs direkt i soporna, eller går ut i spillvattnet via tvättmaskinen.
Snuvan kommer först, hostan sen. Och hosta har jag ångest för, alltsedan jag 1970 hostade i flera månader. Min fader fick samma sjuka då, och det tog nästan kål på honom. Han satt upp i sängen, kunde inte sova. Först sen han fått tag på en otillåten hästmedicin via nån skum, självutbildad naturdoktor, blev han bra. Sån hosta har jag inte haft många gånger i livet. För blott 3-4 år sen drabbades jag dock av en riktig körare. Kunde då bara sova i “bön till Mecka-position”, 5-10 minuter i taget. Endast i position på knä, med huvudet ner i kudden, hostade jag inte var 10:e sekund, utan kunde slumra en kort stund. Det var mycket jobbigt, kan jag säga.
Än så länge ingen hosta den här gången ändå – peppar peppar ta i trä…
Sätten att överleva förkylningar varierar. Här några illustrationer till min verklighet just nu:
Cirka 120 arter senare befinner vi oss på ett hotell i Málaga, i väntan på sista språnget hem till Landvetter och Sverige i eftermiddag. Det har varit en mycket givande resa på många vis. För min del är det första gången jag deltar i en fokuserad fågelfantastresa som den här.. Fåglarna i fokus hela tiden. Spännande och lärorikt. Till och med Ers Undertecknad, som började med fåglar 1962 fick några nya arter. (Det var “stesens urfader”, vår lärare i 5:e klass, Per-Erik Ehrenmalm, som inspirerade sex killar i klassen att starta SHF, Södra Hestra Fågelklubb.) Och det säger inte så lite: Ju längre man hållit på, ju fler fåglar man skådat, desto svårare blir det förstås att lägga till nya arter man aldrig tidigare sett. Ett par exempel:
Tilläggas kan, att det numera är viktigare för mig att ta bra bilder på fåglarna (och annat) än att upptäcka och identifiera dem. En bra sak med denna inställning är att de vanliga fåglarna blir mer intressanta igen; det är i princip lika viktigt för mig (nästan iaf) att ta en bra bild på en blåmes som på en spansk kejsarörn.
Här är gänget som gjorde det:
Jag letade i rummet, gång på gång. Jag gick ut och undersökte bilen noggrant med hjälp av mobiltelefonsficklampan. Jag gick och la mig och drömde stressdrömmar pga att jag retade mig på att jag slarvat bort min telekonverter. Sov dåligt, skrev terapeutisk text på morgonen (se tidigare inlägg), beredde mig på att börja leva på nytt…
Då hittade min rumskompis Anders det saknade föremålet i liksom ett litet fack på golvet under ena framsätet i bilen…. (där jag letat så noggrant igår kväll).
Ridå.
Jag är snopen, men lycklig..
Sista natten på resan nu, hotell i Málaga. Ses i môrn.
(Skrivet mellan 5 och 6 på morgonen, sittande i sängen.)
Det är faktiskt lite lite mini mini synd om mig… Min x2 telekonverter har kommit bort på ett obegripligt sätt. Finns inte i rummet. Men bara för att jag häromdagen hade tappat bort mina glasögon, och för att jag efter idogt letande i rummet, gick och frågade personalen om jag glömt dem i restaurangen, men sen hittade dem på nattygsbordet (bland en massa sladdar och apparater), alltså på det ställe där det var troligast att de skulle vara – alltså bara för denna löjliga incidents skull så tror alla i gruppen att telekonvertern finns i rummet. De lägger huvudena lite på sne, ler vänligt och säger tröstande att den säkert finns på rummet. Men jag har vänt ut och in på mina två ryggsäckar och min resväska tre gånger, lyst med telefonen under sänger, samt snokat i alla tänkbara utrymmen och vet att den inte finns på rummet. Så var finns den? Tja, en avlägsen möjlighet är att jag haft den i ryggsäcken och på något sätt tappat den på valbåten i förrgår när jag öppnade ryggsäcken. Jag hade den på kameran hela dagen dagen före valbåten, men tog av den, smått onöjd med resultatet av bilderna jag tagit med den. Den fördubblar brännvidden på objektivet, så mitt 400 mm-objektiv blir plötsligt ett 800 mm-objektiv. Men man tappar viss ljusstyrka på kuppen och bildkvaliteten blir möjligen något sämre.
Har ni orkat läsa hela det långa, pratiga stycket ovan, om en händelse som med säkerhet inte intresserar er ett dugg? Säkert inte. Ni hoppade nog direkt till det här stycket som jag skriver nu. Och det gjorde ni rätt i.
Fan ta den där telekonvertern förresten! Den ska inte tro att jag springer och letar efter den längre! Klarar mig lika bra – nej bättre – utan den. Jag ska gå vidare i livet. Från och med idag blir det andra rövar att tjuta i, som Å B-mans mormor brukade säga. Vi ska lämna Tarifa och köra norrut mot Malaga. (På vägen ska vi, inte så överraskande, kolla lite fågel.) Och i morgon bär det hemåt mot gamla Svedala igen. Där är det säkert kallt och ruggigt och inget jävla fjäsk. Då ska jag tuffa till mig, glömma alla försvunna föremål och modigt gå min väg rakt fram i livet.
Den här resan har skarpt fågelfokus. Uppmärksamhet och intresse riktas till 90 procent mot våra bevingade vänner. När vi kommer till en ”lokal” ger vi oss inte förrän vi verkligen tålmodigt spejat och spanat en avsevärd stund och försäkrat oss om att vi inte missat något vingburet på platsen.
Alla har tubkikaren i högsta hugg – hela tiden. Utom jag. Jag sålde min för några år sen. Kände att jag inte orkade bära med mig både en tub och en tung kamera med långt teleobjektiv. Mitt fokus är fotografering. Men under påverkan av de andra fotograferar jag nästan enbart fåglar.
Ett undantag gjorde igår. Då gjorde vi en båtutflykt i sundet för att studera delfiner och valar. Organiserades organisationen Firmm: Foundation for Information and Research of Marine Mammals. Mycket fint och lärorikt. Vi såg ett större antal grindvalar, delvis på mycket nära håll. Svarta, glänsande, omkring fem meter smidiga… Dock oändligt svårt att få vettiga bilder på pga av att båten gungade hela tiden
Goda hälsningar från Ers Undertecknad, nörd (fototyp) bland nördar (fågeltyp) på fågelfotoresa med valinslag.
P.S. Vi hinner ändå med att äta och dricka mycket gott också… D.S.
… ser ju snarast absurt löjliga ut i flykten (se föregående inlägg). Jag menar, lite rosaröd leksaksfärg kan knappast väga upp den picassorianska flygsilhuetten: abnormt långa ben, abnormt lång, smal hals, med kroknäbb, och så utstick av ett par badrumsmattevingar på det. Det är så måttlöst överdrivet, inte sant?
I stående position tycks mig, märkligt nog, excesserna något lättare att acceptera:
(Men dom låter lite som grymtande grisar när dom pratar med varandra, kan jag avslöja. Det går inte ihop med den visuella apparitionen, inte på något sätt.)
Skedstorkar: Tripp, trapp, trull, fille fyra:
