Månad: juli 2025

Den 16:e augusti i år tänkte jag högtidlighålla det faktum att jag fått privilegiet att åka med på den blå planeten jorden i hela 75 varv runt solen. Jag fyller 75 den dagen, medan jorden är betydligt äldre. Vi har färdats 7.050 miljoner mil tillsammans, jorden och jag. Och med rasande fart har det gått: 108.000 km/tim (vinddraget ändå obefintligt, eftersom vinden också åkt med). Dessutom snurrar jorden runt sin axel samtidigt; med 1.670 km vid ekvatorn, ungefär hälften så snabbt här på 55:e breddgraden, med 0 km/tim vid polerna.

Visst är det en svindlande ofattbar resa, värd att fira!

När man går här på jorden är det visserligen lätt att glömma att man samtidigt susar fram genom rymden. Allt annat runt omkring oss: luften i atmosfären, övriga levande varelser, städerna, skogarna, ja, till och med de stora haven; allt i vår omgivning far med i samma hastighet. Därför märker vi inte av vår hisnande rymdresa med våra sinnen. Minns dock att jag tänkte på saken och förundrades, då jag befann mig ute på de stora oceanerna under min resa jorden runt utan flyg. Hur är det möjligt, funderade jag, att allt detta vatten inte far ut i rymden på grund av centrifugalkraften? Ja, det är ju den där s.k. gravitationen, tänkte jag sen. Det är den som håller kvar vattnet på jorden, och luften i atmosfären också, för den delen. På trots mot centrifugalkraften! Fast egentligen begriper jag mig (vi oss) inte på gravitationen. Vet att den finns, vet vad den får för konsekvenser, men förstår inte hur det kan bli så. Varför har en kropp med stor massa stor dragningskraft (gravitation)? Varför? Varför?

Ja ja, det är som det vill med den saken. Det är ändå fabulöst, osannolikt, vidunderligt ofattbart – eller åtminstone synnerligen gåtfullt – att vi, ni och jag (ja hela j-a homo sapiens-släktet), råkar befinna oss i den enda vettiga lilla rand-biosfär (alltså jordens atmosfär) som vi vet om bland alla dessa miljarders miljarders galaxer, planeter och stjärnor vi kan se. I den för övrigt svarta, tomma rymden…

Det är bara här (såvitt vi vet) det går att leva, dvs. andas, tänka, känna, växa… Det är bara här det går att dö… (Visst, säkert på en massa andra ställen också iofs, vore konstigt annars. Men inga vi känner till.)

Det är förunderligt.

Att finnas till just här och nu, att “leva”, är förunderligt… Begrunda det, min käre Dr Watson… En gåta. En skrämmande, alternativt trösterik (föredrar det senare) gåta.

Jag har blivit myrbiten. Dels väldigt bokstavligt, då jag entusiastiskt lade mig på marken i akt och mening att fotografera en tallört, härvidlag icke observerande att “marken” i det här fallet i stort sett var lika med en myrstack. Myrinvånarna i stacken kände sig till följd av mitt liggande i deras hem helt naturligt hotade, varvid ett flertal av dem fann för gott att bita mig i vänster armbåge. Det gjorde jävligt ont, kan jag säga. Varade i ett par timmar åtminstone.

Lite senare upptäckte jag en spännande myra med mystiskt uppblåst bakkropp i toppen av en utblommad ört:

Vid det här laget såg jag myror överallt. Trodde först att det här var myror (synen är inte alltid den bästa), men upptäckte när jag grejade med bilderna vid datorn att det rörde sig om ståndarknappar (tror jag):

En motsatt upptäckt vid bildbehandling vid datorn i efterhand gjorde jag också. Då upptäckte jag alltså att det fanns myror i toppen av en skogsknipprot, vilket jag inte observerat när jag knäppte bilden:

• 

• 

• 

Då var de lättare att upptäcka på de vackert gula färgkullorna:

• 

• 

• 

Noterade även hur en myra tycktes vilja rädda livet på en artfrände; bar den till sjukstugan, typ:

• 

• 

• 

Bilderna ovan representerar otvivelaktigt ett intrång i den gulröda blombockens intima liv. Men så är det med oss paparazzis, vi väjer inte för nånting. Lägg märke till hur den mindre hanen icke aktar för rov att ta sig rätten att ligga överst. Den större honan har bara att foga sig, antingen hon vill eller inte.

Detta är en bärfis eller ett stinkfly. Det finns ett 40-tal arter av dylika i Sverige. Många är vackra. Men sen är det ju detta med deras vana att fullständigt ohämmat släppa väder på diverse bär som vi tvåbeningar vill äta… Nåväl, om sanningen ska fram (och det ska den) så fiser de inte direkt, utan de släpper ifrån sig en illaluktande vätska från två körtlar på underkroppen, om de oroas. Och det är ju inte mycket att säga om.

Just den här bärfisen sitter envist på en backlöksblomma, eventuellt skogslök. Därför undrar jag om den måhända gillar lök?

Det skyföll i Borås, det skyföll nära Länghem på vägen dit, det hade skyfallit i Tranemo tidigare… Men under tiden vi spelade höll det nästan uppe. Inte illa.

ÚnderFúnder framförde 15 låtar, egna och andras, downtown Tranemo, mellan kl fyra och fem i eftermiddag. Har jag ens sagt att vi skulle göra det? Vete fan. Så var det i alla fall, och så blev det.

Få var där för att höra och se. Men jag tror det var en ganska fin stund för alla inblandade.

Och det hände igen. Jag fick tårar i ögonen i slutet av Albatross, eller precis efter slutet, noga räknat. Det är tredje gången det händer. Det är fan i mig patetiskt. Men lite rörande också (“patetiskt” och “rörande” är väl strängt taget samma sak, fast med lite olika emotionell laddning…).

Det är en “jävla bra låt“, som Theander brukar säga…

SJ:s snabbtåg Stockholm – Göteborg avgick 25 sekunder för sent. Men den förseningen tog man igen senare. 2,5 timmar senare stod jag på Herrljunga Central, och trekvart senare rullade jag in i Borås, exakt på minuten 19.25. Enligt min erfarenhet närmar sig alltså SJ den japanska Shinkansen när det gäller punktlighet…

Idag bär det hemåt igen. Ska bli intressant att se om tåget Stockholm – Borås funkar. Blir det några värmekurvor på rälsen idag? Några signalfel? Kommer mat och dryck ta slut och luftkonditioneringen sluta fungera när vi sitter fast i tåget i 11 timmar? Borde jag tagit bussen i stället?

Hoppas svaret på alla de där frågorna blir nej. För i morgon spelar ÚnderFúnder på Tranemo torg (finns ett sådant? det är mitt emot Systemet iaf, så mycket vet jag) om inte annat. Det vill jag inte missa (och inte ni heller, antar jag?).

I natt, när jag var uppe och ute och lät mitt vatten i gräset utanför stugan, regnade det. Kändes fint. Doftade gott av aromer uppväckta av regnblötan. Vinden höll sig stilla och lugn. Allt var stilla och lugnt, förutom två asplöv som viftade sig lite halvhjärtat.

Hörligt öronbedövande skön tystnad rådde, i min aktuella lilla del av världen.

Här är huset (bild 1 nedan) bredvid vilket jag huserar i en liten stuga (bild 2) för närvarande:

• 

• 

Inne i huset upptäckte jag den här bilden:

Jag trodde först den föreställde husets f.d. ägare. Men det visade sig vara en bild (som jag tog en bild av) av en berömd målning av den amerikanske konstnären Grant Wood (1891-1942) med titeln American Gothic. (Jag har alltid haft för mig att den målats av Edvard Hopper (han med Nighthawks), men nu vet jag bättre.

Har just vaknat i min lilla stuga i Roslagen. Ser havet från vissa platser i trädgården här; havet är cirka 3oo m bort. Det går lätt att gå dit och bada, om man nu är lagd åt det hållet. Det är ju inte jag egentligen. Finner det oftast inte särskilt berikande att ligga i det våta och plaska. Snarare ofta kallt och smått obehagligt. Men det är klart, just nu, när temperaturen når 27-28 grader på eftermiddagen, då kan även jag bli motiverad att blöta ner mig, eller svalka mig snarare.

Men det är inte havet som är det viktigaste här. Det är framför allt den vildvuxna trädgården, med långt gräs, en mångfald av blommor och därmed också insekter (som man kan fotografera). Och ännu mer framför allt är det den berikande samvaron med min goda vän Christina, som bor i ett stort, rött hus med vita knutar som ligger alldeles intill min lilla stuga. Vi för långa samtal om sånt som vi finner viktigt och intressant: t.ex. mångfaldens utrotande och klimatförändringarna orsakade av den i särklass mest invasiva djurarten av alla: homo sapiens. Vi gör promenader på morgonen, innan värmen blivit för stark. De långa samtalen och promenaderna hindrar oss inte på något sätt från att äta och dricka gott.

Det är en paradisisk tillvaro under några dagar, mitt i allt elände i världen.

Tyvärr upptäckte jag just att jag glömt en liten sladdmackapär jag behöver för att föra över mina bilder från kameran till datorn. Så eventuella bilder här på bloggen måste komma från telefonen. Och det är ju inte mycket att komma med… Men resten får vänta tills jag kommer hem igen; på torsdag, om allt går enligt plan.

Jag ser att jag inte rapporterat om våra två konserter. Tja, den första, på trädäcket utanför stugan i Stavsnäs, gick så där. Det var väldigt hett i solen, och publiken satt relativt långt bort, i skuggan. Svårt med publikkontakten.

Den andra spelningen, utanför Byskolan i Stavsnäs var bättre, i alla fall roligare, enligt min mening. Visserligen var första set en orgie i tekniska problem från min sida: jag tappade till och med gitarren två gånger! Dvs. främre bandfästet släppte; första gången mitt i en låt. Så vi fick börja om… Det var i stort sett fruktansvärt, och jag tänkte och kände att jag aldrig mer ska spela live. Jag är för gammal, helt enkelt.

Men andra set, efter kort paus, gick bättre. Publiken lyssnade verkligen, det märktes. Så det slutade riktigt roligt med lite allsång till Dump Trump Blues.