Nej, kära bloggläsare, jag är inte död! Jag har bara tillbringat fyra utomordentligt fina dagar i Amazonas djungel i Ecuador, utan internet. Mitt ressällskap (6 pers) och jag gästade en lodge vid Tiputinio-floden (biflod till Napo-floden, som är ett av Amazonflodens största biflöden). Den drevs av quicha-folket, i sann ekologisk anda (förutom starka motorer till kanoterna; behövs när motströmmen är stark). Superbra guidning; fick reda på allt värt att veta om fauna och flora och quichafolkets kultur. Supergod mat dessutom. Mellan 20 och 30 grader varje dag. Regn ibland, sol ibland.
Någon kontakt med omvärlden hade vi inte, som sagt (skönt). Men jag vann blåsrörstävlingen, kan jag avslöja. Träff på den fiktiva fisken på första blåsningen (o-förgiftade pilar). Här en bild på reskompis Tomas när han prövar på att blåsa. Vår guide Ramon hjälper till att hålla upp det 3-4 meter långa blåsröret.
Nu i molnregnskog några mil norr om Quito. Fullt med kolibrier, men regnet öser ner…
Chimborazos topp, den punkt på jordens yta som befinner sig längst bort från dess kärna.
Ja, jag tyckte det var en smaskbraskande rubrik: Mot Chimborazo! Nu ska jag inte på något sätt kliva upp på denna utslocknade vulkantopp, inte alls. Därtill är åldern för hög och astmatismen för svår. Men faktum är att vi (liten fotoresegrupp) på vår resa till Ecuador skall ta oss upp till 4.800 meter över havet (med buss), med option på 5.000 meter medelst apostlahästarna, för den som är hugad därtill (jag är ohugad). Från denna punkt skall vi kunna betrakta Chimborazo på närafjärran håll (såvida nu inte alltihop är insvept i moln förstås). Resan startar tidigt i morgon bitti.
Kom att tänka på gamle Ekelut och hans undersköna dikt Eufori, som jag ofta gör när jag ska iväg nånstans lite längre. Saxar ur den:
Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa: Man har biljetten i fickan och äntligen allting packat. Och man kan sitta och känna de fjärran ländernas närhet, känna hur allt är i allt, på en gång sitt slut och sin början, känna att här och nu är både ens avfärd och hemkomst, känna hur död och liv är starka som vin inom en! […] och allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära
Med ena benet i Ekelöfs dikt skaldar jag så för kvällen:
Som vore det sista kvällen före en lång, lång resa, nej, det är sista kvällen före en lång, lång resa Jag sitter vid kvällsvardsbordet med resterna av den krämiga kokosgryta med spenat och kikärtsfräs som jag tillredde igår Jag har biljetten i ryggsäcken och äntligen nästan allt packat Jag kan förvisserligen ana de fjärran ländernas närhet förnimbara genom magpirr i den högre skolan bl.a. Huvet är fullt av detaljerade hugskottspolar hit och dit om vad jag inte får glömma att komma ihåg Och visst är allt (vad nu det är för nåt?) till stor del i allt, på en gång på många sätt både sitt slut och sin början visst är här och nu på Söderljungsgatan både min avfärd och min hemkomst […] Och visst är allt (en hel del i alla fall) åtminstone något mer åt outsägligt och nära-hållet än det outsägligt och fjärran-läge det (allt, alltså) annars med förkärlek intar
Men låtom oss nu inte på något sätt ta ut något i förskott Var dag har nog av sin egen glädje…
Det har nu gått tre (!) dagar sen mitt förra inlägg på denna blogg. Det hör inte till vanligheterna att det dröjer så länge. Har källan sinat? undrar ni kanske (liksom jag). Ja, kanske det, vad vet jag. Men det kan också ha att göra med att jag just nu laddar för en resa till Ecuador. Flyger nu på fredag, kommer hem 5 februari, om allt går som planerat. Det är en del att tänka på, typ.
Och så hoppas jag förstås att denna resa skall rubba mina invanda, alltmer icke kreativa cirklar. Det är ett av skälen till att resa överhuvudtaget, menar jag. Cirkelrubbningar kan leda till perspektivskiften, i sin tur ofta en positiv bildningsfaktor. Jo, jag reser faktiskt för att bilda mig… (hur jag definierar bildning kan vi återkomma till).
Alltnog, dessa tankar fick mig att tänka på en liten essä jag skrev för 20 år sen, 2003 (publicerad i BT, när det begav sig), om just cirklars rubbande. Den tillkom efter ett besök down under, i Australien, på andra sidan jordklotet. Ok, så långt bort ligger inte Ecuador, bara precis på ekvatorn, som namnet säger. Men ändå, nog ska det vara tillräckligt för att lyfta från fesoset och januariregnandet här hemma.
Min dators hårddisk är en näst intill outtömlig källa till diversigheter; ömsomt högkvalitativt, ömsomt skåp-, alternativt skräpmat. Just i ögonblicket digitalsnubblade jag över en dikt, som skrevs på första lastbåtsetappen på min jordenruntutanattflygaresa, från Hongkong till Auckland, och sedan också publicerades på min reseblogg under rubriken Ute på havet.
Dikten spårar visserligen ur i någon mån, kan man hävda, frotterande sig i allsköns vulgariteter. Men det är den inte ensam om; likalunda gjorde sig den gode Carl Michael Bellman skyldig till mången gång; så t.ex. i Fredmans epistel n:o 80, som inleds elegant med lillfingret i vädret, men slutar i ett smaskigt samlag mellan (“samlag mellan…”, heter det så?) Ulla Winblad och Mollberg. Tilltagande närhet till Gustav III:s hov för Bellmans del gjorde det mer och mer nödvändigt att maskera snusket medelst blomsterspråklig elegans.
Alltnog, här följer dikten jag talar om ovan:
Jag måste dra ut
Jag måste dra ut på havet igen, till vindens och vågornas land som flyger och far som de vill och behagar till himmelhorisonternas rand en båt av bark, ett segel av lärft, det är allt vad en mänska behöver en kasse med öl, lite brunrom därtill, det räcker så väl och blir över
Nå men mat då, något att stoppa i krävan får seglarn väl inte förglömma? Inte är det väl vist att med magen mullrande tom under stjärnorna drömma? Jomenvisst, med skeppskorpor skadar nog ej att omsorgsfullt fylla vår skans Skorpvivlarna knackar vi ut på vår durk till att tråda en ysterlig dans:
Femton vivlar på död mans kista, tjolahej och en flaska med rom! Sitt nu inte på land där och vela, släng dina måsten och kom! Så sätter vi segel och rullar och rollar oss ut på de vidaste haven dit där ingen landkrabba nånsin har legat och feset på nedersta laven
Skepp ohoj! Kast loss! Skjut ut alle man och kölhala kölsvinets akter Ryck upp dig och ta dig i kragen ta mig fan och visa dina sjömannatakter Njut av stunden, f-k eftertänksamhet, f-k tomorrow’s beslut Sip your whisky, smoke your cigs, tills djävulen själv tittar ut
Och natten gick hän och det grydde till dag och de seglade, seglade ständigt Bort från demonerna, bort från allt jävelskap, bort från allt jämmerligt eländigt Allt vad som fanns, det finns inte mer, natten är dagens mor Snyt dig i näven, rispa ditt skinn, blott oceanen är stor
Låtar i paipelainen…? Jomenjavisst. Men många paiplainer är för tillfället upptagna en massa elektricitet som växelvis strömmar hit och dit (växelström). Så det kan ta sin tid. Möjligen förr, men troligare senare, kommer det nåt. Och då står glädjen högt i tak i Kapernaum (annat namn för Borran)!!!
Detta är en exakt kopia av mitt inlägg för exakt ett år sen. Ursäkta, men jag tycker det var så bra och på pricken för dagen, så det förtjänar att upprepas.
“Sitter och funderar på vad De Tre Vise Männen gjorde när dom hade lämnat fram sina gåvor till Jesusbarnet. Tänker mig att dom kände sig väldigt glada och uppåt, dom hade ju fullgjort sitt uppdrag! Har hört talas om att dom for omkring och lade en massa julklappar i alla gamla skor, som barnen i Spanien av någon anledning hade ställt ut på fönsterblecket (Los Reyes Magos). Men jag tror inte dom nöjde sig med det. Jag tror dom var på festhumör! Jag tror dom sjöng på sin Festarvisa, där dom vaggade fram i öknen på sina kameler! (Melodi: Rövarnas Visa; ni vet den där med Kasper och Jesper och Jonatan.)”
Nu ska vi ut och festa och partaja så det ryker Och måla hela staden röd så aktiekursen dyker Vi jazzar och vi dansar fram På gräs och grus och makadam Vi stimmar och glammar och röker cigarr Både Kasper och Melker och Balthasar
Häng med och spela rock och roll som väcker upp dom döva Sitta hemma slö och tung skall ingen själ behöva Vi dånar och vi skakar loss Och tänder tusen tomtebloss Vi sjunger och skrålar och spelar gitarr Både Kasper och Melker och Balthasar
Och krama alla flickorna det vill vi också göra Med guld och rökelse och myrr vi ska dom nog förföra Charmtroll alla tre minsann Dom snyggaste man nånsin fann Vi kramas och pussas med känsla och darr Både Kasper och Melker och Balthasar
Det försiggår en utställning av ljuskonst i Borås, dels i stan, dels på Konstmuseet. Igår gick jag med på en guidad konstkolla-tur i staden. Tänkte att jag skulle försöka fota några av den konstiga verken. Ljusförhållandena på kvällen är en fotografisk utmaning; dels för att ljuset är svagt, dels för den enorma kontrasten mellan det som är upplyst och det som bara är mörka januarinatten.
Promenaden började på P.A. Halls terrass, vid Kulturhuset. Texten ovanpå Blue Velvet (välkänd lokal för alla Soggy-fans) ingår i utställningen.
Vände man huvudet åt andra hållet såg man den här, med Gustav Adolf-kyrkan i fonden.
Kyrkan är ju för övrigt ett konstverk i sig…
Lägg märke till ljuskonsten på tornet; andra halvan av hjärn-verket finns på den andra kyrkan i staden: Carolikyrkan.
Texter i skyltfönstren, skrivna av elever i en sjätteklass, ingår…
…medan det här är vanliga (men ovanligt snygga) juldekorationer.
Viskan flyter här även annars, men är nu ovanligt lysterläcker ihop med de olika verken:
Spöken uppklivna ur det mörka vattnet.
Muralkonst på Grand Hotell speglad i Viskan
Body är en favorit för många boråsare; badar strax bredvid biografen Röda Kvarn.
Nån slags ljusprojektion på å-kajskanten…
Månen behagade delta…
… i de estetiska orgierna.
Spöken får man inte gärna nog av…
Knallen vänder ryggen åt gå-gatan. Han är nog mest angelägen om att sälja nåt från sin säck.
Snöbollarna är synnerligen bright art, enligt min ringa mening, även om de egentligen inte ingår i bright art-projektet.
Förstår ni er på det här med el-prisets våldsamma svängningar? Det gör inte jag. Så här tänker jag, med mitt förhoppningsvis någorlunda sunda förnuft (som naturligtvis inte är värt ett ruttet lingon i sammanhanget):
Elpriset styrs av tillgång och efterfrågan, heter det. Ok, det har blivit brist på el, till stor del pga Rysslands invasion av Ukraina och därmed följande brist på rysk gas i Europa (även om iofs Putin och hans mördarband mer än gärna vill fortsätta och sälja så mycket gas som nånsin möjligt för att kunna fortsätta sitt mördande i stor stil, efter vad man hört). Hela Europa är sammankopplat, så när det blir brist i Tyskland t.ex., så blir det brist också här i Sverige.
Ok, men om det är brist på el, om elen inte räcker till, så måste väl förbrukningen gå ner i motsvarande mån? Så energibolagen / elproducenterna gör väl då inte några större vinster än tidigare? De får visserligen mycket mer betalt för den el de säljer, men säljer å andra sidan mycket mindre el – för det är ju ont om den, det är brist!
Men så verkar det inte vara alls. Nej, elbolagen gör jättevinster. Visserligen har vi lyckats spara lite el, men i stort sett verkar det som vi kör på som tidigare, i varje fall industrin. Det finns alltså el, men den är j-ligt mycket dyrare.
Varför är elen dyrare? Det kostar inte mer än tidigare att producera den, och ändå är den flera gånger dyrare. Är det verkligen brist på den? Hittills har ju inga elstopp inträffat, det har hittills funnits el till allt vi velat använda den till.
Det är väl inte bara psykologi alltihop?! Så att elen blir dyrare bara för att vi befarar att den inte skall räcka till någon gång i framtiden…?
Och så retar jag mig på oförutsägbarheten. Idag hörde jag en “expert” som uttalade sig. Han menade på att om det blir kallare i januari och februari (inte ovanligt) så kommer förmodligen elpriset att rusa i höjden. Vad då förmodligen!? Det är väl självklart att det måste bli så, eller? Men det verkar som om t.o.m. experterna blir överraskade av hur priset varierar hit och dit. Man sliter som djur för att försöka förklara: det är vattenbrist i magasinen, för lite regn, för lite blåst, isläggning i älvarna, för kallt och fan o hans mormor, men jag tycker det verkar som om systemet lever sitt eget liv, marknadssystemet, sammankopplingen av elnätet osv.
Och så skyller politikerna på varandra: De borgerliga säger att allt är sossarnas fel som stoppade kärnkraften. Sossarna säger att det är de borgerligas fel som inte understödjer den förnyelsebara elproduktionen tillräckligt, osv osv osv. Man blir så trött…
Nej, jag fattar det inte. I höstas läste jag dock något, som jag tyckte, en smula klargörande om saken. Det var Birger Schlaug, f.d. Miljöpartiets språkrör, som skrev. Tyvärr kommer jag inte ihåg var och när det var publicerat. Men jag sparade ner det på datorn efter att ha läst. Jag lägger ut det här och nu, så får ni vara snälla och tala om för mig om det ligger något i det han skriver, eller om det bara är dumheter. Kommer här:
Gomorron, medborgare!
Lyssnade på en partiledardebatt i radio igår. Det var förskräckligt. Debatten om elpris fördes för att helt enkelt förvirra er. Så här är det: Elpriset bygger på att medborgarperspektivet är bortfört från allt mer i samhället. Istället har steg för steg marknadsperspektivet tuggat i sig både vett och sans. Inom vissa områden är marknad alldeles utmärkt, inom andra områden är medborgarperspektiv nödvändigt om vi vill ha ett gott samhälle. Hemma köper vi el – bundet pris på sol,vind och vatten – sedan flera år för 35 öre/kWh. Elbolaget tjänar ungefär lika mycket på oss nu som förut. Att producera elen har inte blivit dyrare. Ändå säljer samma bolag el – rörligt eller till den som binder nu – till 15 – 20 gånger högre pris. Vinsten blir enorm. Och man följer de regler som gäller när marknadsperspektivet tagit över – pimpat med det som kallas marginalprissättning, som i princip innebär att den sist producerade kilowatten utgör grund för prissättningen. Till detta kommer den så kallade 70-procentsregeln som innebär att det sedan 2020 ska vara så att 70 procent av överföringskapaciteten till andra länder måste reserveras för marknaden också i andra länder där elpriset alltid varit mycket högre än i Sverige som har tillgång till billig vattenkraft i stor mängd (el från enbart vattenkraft ger oss lika mycket el per capita som andra Europeiska länder har total tillgång till). Den politiska debatten som pågår om elpris bygger från snart sagt varje håll på att, mer eller mindre, lura väljare – av ideologiska skäl vill inte borgerliga partier låtsas om att elbolagen tjänar massor med pengar när marknadsprinciper gäller för något så nödvändigt som el, av andra skäl vill en del skylla allt på nedlagda kärnkraftverk eller stoppade vindkraftverk. Problemet är mycket större än så: nämligen ideologiska låsningar vid marknadsprinciper eller principer som man godkänt utan att begripa vad de leder till. Förslagen som nu haglar för att lösa det akuta problemet i vinter är rent hysteriska, totalt befriade från varje tanke som ligger utanför syftet att vinna väljare som inte har koll på det komplicerade förhållande som råder. Det finns bara ett sätt att akut lösa situationen för hushåll: sänk skatten radikalt på låga inkomster/den första delen av inkomsten. Beskatta elbolagens – och Svenska Kraftnäts – -övervinster och för över dem till ett bastillägg lika för alla – detta bör dessutom finansieras genom statens ökande momsintäkter som blir följd av ökande energipriser. På detta sätt skapas förutsättningar för såväl effektivisering av energianvändning som solidarisk fördelning så att pengarna hamnar mest hos de som behöver dem.
PS! Vården är också en stor valfråga där flosklerna står som spön i backen. Och också där har marknadsperspektivet slagit ut sans och måtta. Numera planerar inte regioner nya vårdcentraler, det har överlåtits till marknaden, vars intressenter är mest intresserade av att öppna vårdcentraler där det inte är struligt. Som sagt: marknad är bra på många sätt, men medborgarperspektivet måste få dominera om vissa sektorer. När till och med elnät börjar ägas av internationella jättekoncerner är det totalt vanvett baserat på ideologi som saknar medborgarperspektiv.
Tillägg: Regeringen meddelar på lördagen att den vill kunna stödja elbolagen med hundratals miljarder därför att elbolagens vinster är så stora att värdet på bolagen skjutit i höjden…. Smaka på det!
De kraftigt höjda elpriserna gör nämligen att elbolagen alltså gör så stora vinster att de ökar snabbt i värde – och därmed måste kunna visa upp mer pengar som säkerhet för Nasdaq Clearing AB…..
Säkerheten är en andel på upp mot 15 procent av det totala hastigt ökade värdet. Istället för gårdagens säkerhet på vs 25 mrd krävs nu närmare 200 mrd….
När värdet på bolagen ökar snabbt, därför att vinsterna är enorma, riskerar säkerhetskravet att skapa en så kallad likviditetsbrist hos bolagen. Som ni förmodligen förstår är hela systemet sjukt, det gäller att kunna förstå när påhittad marknadslogik är befängd… företag som är livsviktiga för samhället tvingas stänga ned eller till och med gå i konkurs fast deras ekonomiska ställning egentligen är lysande…
