För fulla segel

För exakt fem år sen befann jag mig på en segelbåt, på väg från Cartagena, Colombia, till Portobello, Panama. Kapten ombord var Göran Persson (obs! inte den fetdryge f.d. statsministern), som egenhändigt byggt båten hemma i Sverige under cirka 15.000 arbetstimmar. Därefter hade han seglat den över Atlanten till Centralamerika. Och på den vägen är det. Han livnär sig på att frakta turister från Colombia till Panama, via San Blas-öarna. Det tar 5-6 dagar. Underbar segling, uppehåll vid paradis-öriket San Blas. Dessa öar höjer sig inte mer än någon meter eller så över havsytan, och kommer med säkerhet att vara utplånade om något sekel eller så, i och med den pågående havsnivåhöjningen.

Det var lyckliga fem dagar för min del. Just mellan Colombia och Panama finns i princip ingen väg, mest bara djungel och dödliga knarkkarteller. Och flyga kunde jag ju inte göra… Alltså var det smaskens att jag redan i Nya Zeeland hittade detta segelbåtsalternativ.

Förutom kapten Persson och hans matlagande assistent Adriana befann sig nio medpassagerare ombord; ungdomar från Holland, Nya Zeeland, Australien och Sverige. Jag publicerar till att börja med fyra extremt dåliga mobiltelefonfilmer från livet ombord, plus en bild på segelbåten Quest utifrån. Filmerna är av usel kvalitet, som sagt, men lär ändå ge en god idé om livet ombord. I ett kommande inlägg ska jag berätta lite mer om San Blas-öarna, bl.a.

The Quest

Tunbjörk

Jag har börjat springa på konstutställningar. Har varit på tre stycken nu, på kort tid. Häromdan örade jag in på den stora Tunbjörks-utställningen på Borås Konstmuseum, av en ren slump faktiskt (egentligen var jag ute för att köpa sladdlösa hörlurar). Och det var fri entré! Bara en sån sak! Mumma för en före detta irrsinnigt snål smålänning (numera har jag bättre kontroll på denna avart av separationsångest [att skiljas från stålarna gör ont!!!]).

Men viktigare: Det var en jäkligt bra utställning! Jag har tidigare varit lite kluven till Tunbjörks fotomästerskap, men nu fick jag ge mig, på nåd och onåd. Innebär i och för sig inte att jag gillade allt. Men mycket av det myckna (två våningar fulla, hela museet) var verkligen sevärt, roligt, tänkvärt…

Projektet Landet utom sig från 1993 tillhör favoriterna. Här några exempel som föll mig på (aj!) läppen:

Till sist ett par fina porträtt:

Inlägg nr 468

Jo, det är faktiskt sant, det finns 467 inlägg på denna blogg. Nu 468. Det blir ett av de sämsta, för jag har ingenting att säga just nu. Bara att jag är imponerad av mig själv, som skrivit så mycket – och av er, som orkat läsa så mycket! Imponeringen begränsar sig emellertid icke blott till det kvantitativa. O nej, det kvalitativa, mina vänner, det kvalitativa… Kvalitetsnivån är ju helt enkelt anmärkningsvärt hög, eller hur!? (Jaja, med undantag av detta inlägg då förstås.) Väl blandat innehåll, och precis sådant som intresserar mig, lustigt nog.

468 inlägg på drygt 2 år, cirka 114 veckor, det blir över 4 inlägg i veckan det, mer än 1 varannan dag. Nicht allzu schlecht von einem Holzpferd gepinkelt! som tysken säger.

Nu har jag skrutit (skrôtet) färdigt.

Se så nöjd jag ser ut…