Kajorna umgås på skorsten på huset mitt emot Det gör inte jag Jag har liksom dömt mig själv att göra bot enligt annan lag
En del kämpar och står i för att stå ut med varandra Men jag försöker klara mig själv och göra slut med alla andra
Ja, dom som åker med i pladdrande led på klotet, så klart som i en go-cart, så rart i en helvetes fart Genom hela satans vida världen fuckin’ atmosfären neben über unter vor zwischen rymden och alla satans svarta hål ruttna rovor, snorig kål under tyngden under tyngden under tyngden!
Ja dom som inte känner när Jorden luktar bränt! Alla dom man inte orkar va med jämt Men har förbannat svårt att va utan! När man som ett vilset litet barn, skrämt kurar förnedrad av reklamstinna skämt i sinnesslöa teverutan
Och du som sitter på din gren med mentala benen amputerade jäms med knäna Vilka slutsatser kan dras av att ditt liv har gått i kras och apatierna blitt så suveräna?
Är du klar, är du klar? Exakt vad har du kvar att göra förrns du drar? Du söker den gåtfulla frågan på vilken livet är ett svar Du söker den gåtfulla frågan på vilken livet är ett svar!
Vet ni vad synestesi är för något? Inte? Jo, det är ingenting annat än en “neurologisk funktionsvariation, som innebär att två eller flera sinnen är sammankopplade”. Aha! säger ni kanske. Jamen jomenvisst! Ta t.ex. en fras ur Artur Lundkvists dikt “Låt mig bli en trumpet”:
Låt mig bli ett kopparrött vrål i den tidiga gryningen, då alla slumrar men vägarna redan längtar efter sina vandrare.
ur diktsamlingen Glöd, 1928
Ett kopparrött vrål alltså, syn och hörsel ihop. Ett annat exempel är de gröna musslor Hilde och jag glufsade i oss på Nya Zeeland för fem år sen. Så här lät det i Dagonattboken:
Vi har hamnat i Tururoa, alldeles vid havet, 40 m från havet bara. Campingen ligger lite ensligt och rofyllt, så vi undrade om det fanns något café eller restaurang i närheten. Jodå, fick vi veta, helt nära låg en ”världsberömd” restaurang: The Mussel Inn. Jomenvisst, vi kom ihåg att vi sett den skylten när vi kom körande. Jag hade ingen aning om hur långt bort vi sett skylten, men H menade att vi lätt kunde gå dit.
Så vi satte fart (satte fis) och gav oss iväg (efter en styrketår). Längre och längre sträckte sig vägen; ingen musselrestaurang. Ganska tråkig väg att gå också, bilarna susade förbi. Till slut bestämde jag mig för att springa tillbaka och hämta bilen. Sagt och gjort. H gick vidare, jag sprang tillbaka. Svettigt, men inga större problem. H väntade vid mussel-stället när jag kom tillbaka. Fullt med bilar, populärt tydligen. Vi stegade in; utanför det ganska ruckliga huset satt en massa rustika människor, de flesta klädda i arbetskläder. De flesta drack öl, några annat, någon enstaka hade beställt mat.
Vi blev i stort sett nonchalerade, fick anstränga mig för att få tillräcklig uppmärksamhet för att kunna beställa. Fastnade för Steamed mussels with garlic bread. Vi gick ut och satte oss. Studerade den illustra församlingen. Männen var definitivt i majoritet, men ganska många kvinnor också, och ett antal barn, någon baby, några småpojkar som sprang omkring och lekte, medan de vuxna drack och pratade. En öppen eld sprakade gemytligt.
Maten kom. Och den var god, mycket god. Musslorna var gröna, vackra. Innanmätet åt det orangea hållet. Drog mig till minnes att jag sett en skylt när vi passerade staden Havelock: ”The green mussels’ capital of the world”. Kanske bara finns sådana just här? Musslorna var alltså ångkokta, troligen utan kryddor (fanns nåt slags ”sjögräs” på dem, vet inte om det var nån krydda), medan vitlöksbrödet var ordentligt smaksatt. Gott var det i alla fall, kändes fräscht, rent; smakade grönt, annorlunda än de mörkblå musslorna där hemma. Vi sparade varsitt musselskal för deras skönhets skull.
Ej blott den exotiska musselfärgen, utan också miljön, som beskrivits ovan, situationen som helhet, påverkade naturligtvis också smaksensationen den där gången. Ni, kära läsare, har säkert massor med liknande synestesi-upplevelser, som ni gärna delar med er av i kommentarsfältet.
