Skogen, granen och jag 3

”Släpp fram granen bara. Släpp fram granen för HELVETE! som Sixten sa, nån gång på 60-talet. Sixten hade vuxit upp på ett litet torp, som nu låg öde. Lite skog hörde också till. Sixten var bitter på alla giriga idioter till skogsägare som enbart planterade och favoriserade granen, på bekostnad av tall och lövskog. Granen var helt enkelt det trädslag som gav mest i plånboken. Då spelade det ingen roll att den samtidigt förmörkade landskapet, att en tät granplantering var bland det mest ogästvänliga man kunde tänka sig; en monokultur, oduglig till det mesta: svamp- och bärplockning, promenader, fågelliv…

Sixtens torp låg i närheten av ett annat torp, Larsberg, bebott av min gode vän Sven, med familj. Sven och jag hade roligt åt den folkilskne gubben Sixten. Visst, vi höll med om att det var tråkigt med bara gran i skogen, men det fanns ju så mycket annat… Inte kunde det spela så stor roll att granen ”släpptes fram” här och där av ekonomiska skäl.

Sven och jag var uppvuxna med skogen som en naturlig miljö överallt omkring oss. Vi var bokstavligen omslutna av skog på alla sidor. Det kunde man se om man klättrade upp i Södra Hestra kyrktorn, vilket hände inte så sällan; jag hade nyckel, eftersom jag var kantorns orgelelev. Överallt skog, skog, skog, bara små öar av odlad mark här och där. Husen syntes knappt, nedsänkta som de var i barrskogshavet.

Vi kunde inte föreställa oss att något så grundläggande som skogen på allvar skulle kunna förändras. Skogen var vår lekplats; där åkte vi skidor på vintrarna och byggde hyddor på sommaren. Min skolväg i första och andra klass bestod av två kilometer skogsväg/skogsstig. Någon biltrafik förekom inte där, knapp ens några traktorer; bonden som ägde skogen hade häst, inte traktor. Vid min skolväg fanns smörgåsstenen där man kunde ta en paus, lyssna till suset i trädtopparna. På ett speciellt ställe längs stigen skrämde jag alltsom oftast upp någon tjäder med våldsamt uppflogsbrak (öppen fråga om det var jag eller tjädern som skrämdes mest). I min skolvägsskog fanns förvisso gott om granar, men också tallar, lövskog, träd av olika storlek, inga ensidiga planteringar. Det var en typisk välskött bondeskog; ”skötseln” bestod nog mest i att man lämnade skogen ifred.

Sådan blandskog, skog i egentlig mening, är mycket sällsynt idag. Det som finns är planterade virkesåkrar och kalhyggen.

Skogen är minnets makt och gradvis tillvänjning vid utarmning…
(P. Törnqvist, Upprop i dikesfaunan, 2013)

För lite mer faktakött på de självbiografiska benen, se Mina Texter, Sakprosa.

Skogen, granen och jag 2

En gång för länge sen hade jag en elev i svenska som hette Peter Törnqvist. Han skulle bli snickare. I stället (eller dessutom, vad vet jag) blev han författare (kanske inte så konstigt, med en så eminent svensklärare…). Romanen Kioskvridning 140 grader (2010) fick SvD:s litteraturpris och nominerades till flera andra priser, bl.a. Augustpriset. Annars skriver han mest kortprosa av olika slag. Törnqvist alstrar en prosa som är “totalt egensinnig, fullkomligt skruvad, helt adekvat och svindlande originell” (Expressen. Jag håller med.). I hans Upprop i dikesfaunan (2013) finner jag kapitlet “Var ligger skogen”, högst relevant för vår pågående serie. Jag återger några pärlor, med kommentarer:

skogen-upprop-i-dikesfaunan-kommentarer

Hela Törnqvist-kapitlet återfinns för den lässugne under Mina texter, Skönlitterär Prosa.

Skogen, granen och jag 1

Det lyster oss (pluralis majestatis) nu att börja en ny serie här på bloggen, med samma titel som titeln på det här inlägget: Skogen, granen och jag, således. Det blir i förstone mest den gamla goda, sticksiga barrskogen som behandlas. Låt oss då konstatera att det förmodligen aldrig funnits så lite (barr)skog i Sverige som nu. Däremot finns det en sjuhelsickes massa virkesåkrar med tallösa granuschlingar i raka, täta led (när nu inte kalhygge råder vill säga). Det här är t.ex. ingen skog…

… utan en virkesåker, en plantage, en delmängd av den människopräglade kultur som numera fullständigt dominerar vår planet. Vi lever i antropocen, människans epok. Kulturen, allt människo-odlat, är visserligen en del av naturen, eftersom homo sapiens är en djurart. Men som de artegoister (humanister) vi naturligt är, tycker vi det är viktigt att skilja på kultur och natur.

Låt oss till en början fundera lite över det trädslag som utgör den absoluta älgparten (äsch, lejonparten menar jag förstås…) av dagens svenska virkesåkrar, nämligen granen. Till granen har jag ett kluvet förhållande, hatkärlek kanske vi kan kalla det. Jag har under senare tid gått omkring och trott att jag tycker väldigt illa om dessa barriga skepnader. Men så slog det mig plötsligt: Det är ju granplantagernas gran jag ogillar! Och det är fanimej orättvist! För granen kan ju inte hjälpa att den har blivit offer för den grundläggande princip som framför allt styr våra antropoceniska verksamheter här på jorden i nuläget: Exponentiell tillväxt och vinst i allt snabbare tempo, nämligen. För detta får allt annat vika.

Och jag tycker nog, vid närmare eftertanke, att Alf Henrikson också överdriver en smula när han jämställer granen med kristendomen i versen De kommo från syd och nord:

Granen och kristendomen
Kom till Småland på samma gång.
Då minskade smultronblommen,
Då fjärmade lärkan sin sång.
Skogen blev mörk som fanen,
Världen blev syndig att se.
Kristendomen och granen
Gjorde gemensam entré.

Visst, för många granar alltför tätt… brrr…. Men när den får växa fritt är den grön och grann – också på vintern när så mycken annan växtlighet tappar sina färger. Den värmer och skyddar för vinden. Och vad vore julen utan julgran!

Suset i en granskog är vemodigt, det är sant. Men det lyssnar jag gärna på. Det passar fint ihop med de där 20 ödesfrågorna jag listade i ett tidigare inlägg. Granris är kärvt, inget fjäsk. Tuggmotstånd.

Har du orkat läsa ända hit, så får du som belöning lyssna på Cornelis Vreeswijks Fredrik Åkares morgonpsalm; här med Nina Ramsby och Martin Hederos:

Strö granris på min bädd
Och låt mig födas naken
Min mor var inte vaken
Och jag var inte rädd
Längst ner i de bittra schakten
Bor de som fruktar makten
Om kölden blir för sträng
Lägg granris i min säng
Lägg granris i min säng

Strö ris på min pulpet
Och ta en klunk av bläcket
Kom till mig under täcket
Dela min ensamhet
Nu är vi lika gamla
Kom, låt visiret ramla
Kom, tänd ett litet bloss
Strö granris över oss
Strö granris över oss

Strö granris vid min port
Häng nyckelen på kroken
Vem bad dig låna boken?
Lämna tillbaks den, fort
Du fredens återställare
Med klang och ryska smällare
Du snö som föll i fjol
Lägg granris på min stol
Lägg granris på min stol

Lägg granris vid min grav
Låt inga präster höras
Gör vad som måste göras
Marskalkar, bryt min slav
Så faller det till sist dock
Tre skovlar på mitt kistlock
Nu får jag ge mig av
Lägg granris vid min grav
Lägg granris vid min grav

Melancholia

Att leva i världen är en berättelse,
där det ena leder till det andra.
Du berättar din berättelse
i allt du gör,
i allt du säger,
i allt du känner,
i allt du tänker.

Världen i sig är en berättelse.
Världen finns möjligen
som statisk bild,
som stillastående ting,
men för dig
och för alla andra människor
är den endast tillgänglig
som berättelse.
Det är själva kriteriet på att du lever,
detta att ditt liv och din värld är en berättelse.
Vore ditt liv och din värld
en bild av stillastående ting
så vore du död.
Liv är rörelse,
förändring.

Din berättelse hänger samman
med alla andras berättelser
i ständigt växlande sammanflätning.
Därför är solidaritet med allt levande
något naturligt,
livgivet,
åt allt liv på jorden.
Alla berättelser är i grunden
om vi höjer blicken
samma cirklande
eller vågformade,
kanske spiralformade berättelse:
Från födelse till död,
från uppgång och blomstring
till nedgång och förruttnelse.
Din glädje och sorg,
din medkänsla och likgiltighet,
din kärlek och ditt hat,
din fruktan och trygghet,
dina förhoppningar och din uppgivenhet
är i grunden allas glädje och sorg,
allas medkänsla och likgiltighet,
kärlek och hat,
fruktan och trygghet,
förhoppningar och uppgivenhet.

Denna aningskunskap
mynnar ut i melankoli…

Allt kunde ju vara så mycket ljuvligare!
Om vi bara alla tillsammans anade
att vi bara är en flugkuk från paradiset…

Men bara på då och då-vis
anar vi vårt i samma båt-sittande,
inser vi vår gemensamma belägenhet.
Vi har ingen verklig kunskap om den,
vi vågar inte leva den,
vågar inte låta den prägla våra liv.

Det är melankoliskt…

Och när vi någon gång verkligen
får aningsinsikt
om vad som gäller,
om hur läget faktiskt är…
Ja, då inser vi samtidigt
att så många andra
ju varken anar
eller ens intuitivt bejakar
vår gemensamma belägenhet,
vårt i samma båt-sittande…

Återstår således:

Vemod,
melankholia,
alla ensamma hjärtans melankholia.

Därför kan klimatkrisen inte lösas med gott humör och optimism

Saxar en artikel av journalisten Jonathan Jeppsspn, ur DN 2021-01-04:

Bakom varje liten ljuspunkt som man kan se i klimatfrågan finns också en större och mer hotfull skugga. Först när koldioxidhalten i atmosfären börjar sjunka kan vi känna ett första spirande hopp, skriver journalisten och författaren Jonathan Jeppsson. 

Vintern kom och försvann på bara två dagar. Kattspåren i snön smälte bort och december sveptes åter in i den för årstiden varma, mörka yllefilt som präglat månaden så långt. Just det, förra årets december var likadan.

Vi måste lära oss hantera mörkret. Vi kan inte frammana ljuset genom att hoppas. Mänskligheten har stöpt om planeten. Människans fingeravtryck finns överallt – vi lever i det sjätte massutdöendet. Insektspopulationer försvinner i en svindlande hastighet. Människor flyttar nu mer jord och grus på planeten än alla floder och stormar tillsammans. Om 200 år kan kon vara det största landlevande djuret. Om bara 30 år finns det mer plast än fisk i haven. 

Osökt letar sig tanken till den 26 strofen i Harry Martinsons ”Aniara”, när Miman precis förmedlat bilden av att jorden – Doris – slutligen gått under till Aniaras passagerare: ”Det finnes skydd mot nästan allt som är/mot eld och skador genom storm och köld/ja, räkna upp vad slag som tänkas kan./Men det finns inget skydd mot människan.”

Vad behöver vi då om inte några glada budskap?

Biologen Stefan Edman skriver i sin debattartikel ”Åtta ljuspunkter som visar att allt inte går åt helvete” (DN 21/12) att medierapporteringen om klimathotet är alltför apokalyptisk. Det är inte bra, anser Edman, det kan leda till ”pessimism och apati”. 

Så kan det mycket väl vara. Men saken är den att det inte är journalistikens uppgift att hålla människor på vare sig gott humör eller i ett stadium där de är som mest handlingskraftiga. 

Journalisten ska skildra verkligheten som den är, oavsett om det får folk att tappa tron eller manar till handling. Det brukar kallas för konsekvensneutralitet och är en av grundbultarna inom publicistiken.

Tyvärr – och det är allvarligt – har klimatjournalistiken alltför länge omgärdats av förbehåll, uppsatta av journalisterna själva, som gjort att frågan inte skildrats på ett rättvist sätt. Medierna har väjt undan av rädsla för vara för nattsvarta för sin publik, enligt samma resonemang som Stefan Edman för fram.

Men det har tyvärr också fört med sig att ett annat grundfundament inom journalistiken blivit gravt eftersatt – nämligen ansvarsutkrävandet. Vården, skolan, integrationen, kriminaliteten; inom alla andra viktiga frågor utkrävs ansvar av våra politiker. Men det är ett perspektiv som alltför ofta har saknats inom klimatområdet.

Klimatjournalistiken står fortfarande och stampar på ruta ett och Edmans artikel är ett bra exempel på varför det har blivit så. Vi får ju under inga omständigheter tappa hoppet. Som Peter Englund frågar sig i en tankfull essä om klimatet (DN 27/12): ”Vad driver oss mest och bäst: Hot eller hopp? (…) Hoppet helar. Hoppet bygger. Hoppet öppnar och lyfter.”

Det positiva tänkandet genomsyrar vår kultur, det är sant: Men frågan är om hoppet kan stå för sig självt utan att bygga på något, som en växt utan rotsystem? Och är det inte i själva verket hoppet som hindrar oss från att agera rationellt? Den tyske filosofen Arhur Schopenhauer var inne på de tankarna. Han kallade hoppet för ”hjärtats dårskap”. Hoppet är farligt för vårt intellekt, eftersom det får oss att tro att det vi hoppas på är fullt möjligt, även om chansen är minimal. Detta, menade Schopenhauer, gör att vi stänger ute det som är sant och relevant, vilket i sin tur hindrar oss från att göra det som är nödvändigt.

Och tittar man närmare på Stefan Edmans ljuspunkter – som råkar vara lika många till antalet som stegen i min klimatbok ”Åtta steg mot avgrunden” – så blir de orden extra aktuella. Det är möjligtvis inget fel på de exempel som han lyfter fram, men varje liten flämtande ljuspunkt skuggas snabbt av något större, massivare och hotfullare. Några exempel:

• Det är sant som Edman skriver, att ”pandemin visar vad världen kan”. Men det är samtidigt en iskall påminnelse om vilket oerhört åtagande som väntar oss. Den minskning på cirka 7 procent i koldioxidutsläpp som pandemin förde med sig, är något vi nu måste återupprepa nästa år. Och nästa. Och nästa igen, tills vi är nere på nollutsläpp. För oss i västvärlden kanske procentsatsen är den dubbla, om vi samtidigt ska låta de växande ekonomierna blomstra. En färsk rapport menar att utsläppen måste ner 12–15 procent per år om Sverige ska klara sina åtaganden i Parisavtalet. Är vi redo för att skära ned ytterligare nästa år? Det låter inte så i den allmänna debatten.

• Det är sant att världen, genom att satsa en ”överkomlig” summa om lite drygt tusen miljarder dollar årligen, kan bryta sig ur fossilenergins strypgrepp. Men i verkligheten visar det sig att världen inte verkar ta chansen – G20-länderna har satsat 230 miljarder dollar i återhämtningsstöd för fossilindustrin, samtidigt som motsvarande siffra för grön energi är 150 miljarder dollar.

• Det är riktigt att många länder nu sätter upp ambitiösa klimatmål, exempelvis Kina, som lovat vara klimatneutrala 2060. Detta skulle dock bara minska uppvärmningen med 0,2–0,3 grader till år 2100. Även om detta sker, och 200 andra länder håller sina ambitioner enligt Parisavtalet, landar temperaturen ändå på minst 2,5 grader, långt ifrån de 1,5 grader som satts som mål. Och detta är ett medelvärde – över exempelvis Arktis kommer temperaturen vara betydligt högre. 

• Det är sant att en del av fossila bränslen nu blir allt mindre lönsamma. Kolanvändningen kommer att nå sin topp i Indien 2030 och i Kina redan 2027. Den globala efterfrågan på olja kommer att kulminera 2035 och sedan falla 0,7 procent per år till 2050, då den är tillbaka på 2018 års nivåer. Trenden är svagt positiv, men går den tillräckligt snabbt? Svaret blir nog dessvärre nej. 

• Det finns en poäng i att hävda att ny teknik är motorn i förändringen. Samtidigt binder den nya tekniken oss vid en mer industrialiserad värld. 2018 års ekonomipristagare till Alfred Nobels minne, William Nordhaus, menar att vi för länge sedan har passerat möjligheten att med ny teknik kunna klara de uppsatta målen på 1,5 respektive 2 grader. ”Det är inte möjligt. Vi är redan bortom det. Det är teknologiskt omöjligt. Även om vi skulle klara av noll utsläpp 2050 är det enligt min modellering mindre än 50 procents chans att vi når tvågradersmålet och… säg 90 procent säkert att vi inte kan begränsa det till 1,5 graders uppvärmning”, säger han i en SVT-intervju. 

• Det är riktigt att världens skogsareal är 7 procent större i dag än 1985. Men Edman glömmer att tala om att här ingår även en stor mängd skövlad regnskog som ersatts med palmoljeträd, biologisk mångfald som fått ge vika för monokulturer. Likaså är klimatförändringen i sig drivande bakom skogens framfart norrut – plötsligt kan träd växa i områden som tidigare var för kalla.

Men framför allt ändrar inte Edmans ljuspunkter det faktum att vi redan lever i klimatförändringens tidevarv. Att Grönland förlorar is sju gånger snabbare nu än 1990. Att Arktis beräknas få uppleva sin första isfria sommar före 2050, vilket i sig kan föra med sig en extra uppvärmning på 0,19 grader vid seklets mitt. Att även om vi når tvågradersmålet, så kommer Antarktis smälta på ett sätt som höjer havsnivån med 2,5 meter, med förlusten av de flesta av världens kust­städer som följd.

Inte heller förändrar punkterna att även i ett bästa scenario, om vi mot förmodan lyckas hålla uppvärmningen på 1,5 grader, så kommer en tredjedel av Himalayas glaciärer att smälta bort. De ruckar inte på det faktum att för att nå Parisavtalets mål så måste vi hitta ett sätt att senast 2050 suga ut mellan två och tio miljarder ton koldioxid ur atmosfären – årligen. 10 miljarder ton, det är ungefär lika mycket som världshaven absorberar tillsammans. 

Det är som att en helt ny biosfär ska byggas, bredvid den vi har i dag. Och det är ingen bonus som läggs ovanpå våra övriga ansträngningar, det är en nödvändighet för att våra klimatmål ska bli verklighet. En ny industri måste till varje pris växa fram, dessvärre byggd på de produktionsmedel som en gång skapade problemet. Som fysikern och författaren Helena Granström resonerar i sin bok ”Det som en gång var”: ”Övertygelsen att teknologiska framsteg snart kommer att omforma skadliga beteenden till oskadliga är vad som tillåter skadan att växa sig större.” Mot bakgrund av detta framstår de åtta ljuspunkterna mer som syrgasmasker som faller ut i kabinen på ett flygplan på väg att krascha. 

Det är naturligtvis inget fel på åtgärderna, men det är alldeles för lite för att komma så sent. Det vi måste göra är att styra flygplanet i en annan riktning. Varför är då Stefan Edmans och andras tonvikt på positiva signaler så problematiska, trots att de naturligtvis görs i all välmening? Jo, därför att de riskerar att trubba av vår krisinsikt – den enskilt viktigaste drivkraften bakom en förändring. Det är först när vi ser hur verkligheten ser ut som det finns social och politisk acceptans för omvälvande förändringar.

Ska vi då aldrig känna hopp? Ska vi för alltid leva nedsänkta i uppgivenhet?
Absolut inte, tvärtom. Vi ska skrida till verket, handla kraftfullt och resolut, eftersom vi insett hur illa ute vi är. När våra ansträngningar börjar visa resultat, och koldioxidhalten i atmosfären börjar sjunka, då ska vi känna ett första spirande hopp. Inte innan dess.

Det har blivit mörkt medan jag skrivit. Det grå och förhållandevis varma decembervädret är tillbaka, vintern kom och försvann. Men vi kan inte framkalla ljus och kyla genom att hoppas. Som psykoanalytikern Jung hävdade: Upplysning når man inte genom att föreställa sig ljuset utan genom att utforska mörkret.

Jonathan Jeppsson
Jonathan Jeppsson är journalist och författare till ”Åtta steg mot avgrunden – vårt framtida liv på planeten” (Ordfront).

Ögonblicket 2

Plötsligt öppnar sig jorden. Den flacka högplatån med sina låga träd och krypande buskar öppnar sig – totalt utan förvarning – och försvinner ner i djupet, djupet, djupet…

Kontrasten och chocken blandas med den överväldigande känslan av rymd, av flygkänsla. Långt, långt därnere, 1500 meter under fotsulorna, slingrar sig Coloradofloden som ett grönt band, vitbrämat av forsar. Gula, ockra, rosa, röda avtecknar sig jord och berg i sina blottlagda geologiska skikt; resultatet av miljoner års tålmodigt eroderande vattenarbete, ett tålamod ofattbart för människan. Rymd och ljus, molnskuggor, drivande regnbyar i fjärran.

En kalkongam seglar förbi på stelt v-formade vingar i den svischande vinden. Det röda huvudet lyser och kontrasterar mot den svartglänsande fjäderdräkten.

Grand Canyon, jag glömmer Dig aldrig.