Månad: november 2020

Blues nr Covid 19

More f-n dirty than beautiful… But so is Covid 19! The lyrics:

Blues nr Covid 19

Wake up mama, turn your lamp down low ://:
You tell me where this psycho kooky freak show might go

Mama’s got’em, Papa’s got’em, Sister’s got’em, everybody’s got’em
I woke up this morning, had them COrona blues
Downers to the bone, world’s jukebox blowin’ a fuse

You’re just about the worst little virus
     I have ever seen
You’re makin’ me sad, you’re drivin’ me mad
You’re so god damn dog gone mean
Fee Fi Fo Fum blood of the Devil’s scum
Worldshipwrecking mess of covid 19

I’m goin to the country, baby don’t you wanna go ://:
Gonna leave the city, gonna leave all this weariness and woe

Billions by billions, livin’ so tight, brown red yellow or 
     black or white
We’re just too many, more than there has ever been
Sittin flamin’ ducks, easy prey of covid 19

You’re just about the worst little virus
     I have ever seen
You’re makin’ me sad, you’re drivin’ me mad
You’re so god damn dog gone mean
Fee Fi Fo Fum blood of the Devil’s scum
Worldshipwrecking mess of covid 19

Fulheten härskar inte oinskränkt, trots allt…

Stora delar av Borås omgivningar är, enligt min ringa mening, fula. De består av hyggen och virkesåkrar, inte av skog (se tidigare inlägg här på bloggen, samt på Flickr). Men detta gäller den dominerande barrskogen, med undantag för mossar och surdråg som inte lönar sig att exploatera. Undantagna är också mestadels de lövskogspartier som finns. Och i detaljerna finns alltid skönhet för den som har öga för det…

Här några intryck från dagens promenad (missa inte att högerklicka och välja “visa bild” för att se i större skala, om lust härtill finnes):

Kura gryning

Ligger i sängen.
Mediterar.
Andas,
fokuserar
på andetagen.

Därute går
novembernatten
långsamt över
i tveksam dag.

Sociopaten i Vita Huset ser ut att bli omvald.
Pizzerian där jag köper kebab i pitabröd med vitlökssås ibland
     har blivit pistolrånad.
Nära högskolan där jag jobbade i 14 år har en ”gängman” blivit skjuten 
     till döds.

Jag stänger världen ute.
Jag kurar gryning.

Novemberdagen

Nu går solen knappast upp,
antyder bara blygt sitt sken.
Gryningstimme blir skymningsbård
varken tidig eller sen.

I insjöns mittpådagenvatten
ruvar redan nattens mörker.
Långt innan dag blivit kväll
speglas bleka stjärnor
på novemberhimmelsk akvarell.

November dag blir aldrig av,
liknar mest en halvskum natt.
Steglöst grånar dess vaga ljus,
mörknar åter, tynar andematt.

Kommentar

Det är mycket nu… mycket november. Det märks även här i bloggen, märker jag. Ja, november symboliserar verkligen gråsvart mörker för mig. Det är den värsta månaden på året, ljusmässigt sett. Förr kunde man ju trots allt hoppas på en del snö som lyste upp det hela, i den annars ännu soltimmefattigare december. Dessutom brukar ju julen infalla i december, vilket kan fungera uppmuntrande. Januari och februari är visserligen kalla och eländiga, men det går ändå åt rätt håll då; det blir ljusare och ljusare.

Men november… nä, inte många försonande drag där inte. Å andra sidan kan man bli väldigt nöjd om man trots allt lyckas använda en novemberdag på bästa sätt. Minns en gång när farsan och jag eldade ris en hel lång (fast kort), oavbrutet regnig novemberdag. Vi pratade och umgicks samtidigt som vi jobbade, märkte inte att vi blev blöta. Ja, man kunde ju hela tiden värma sig vid risbrasan vid behov, för den delen. Hög mysfaktor där.

Motsatsen till november är juni; ljus ljus ljus, övermåttan ljus. Kom att tänka på Harry Martinsons dikt Juninatten häromdagen, som ett tvärtom-exempel, typ. Den går så här:

Juninatten

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen.

Insjön håller kvällens ljus
glidande på vattenspegeln
eller vacklande på vågor
som långt innan de ha mörknat
spegla morgonsolens lågor.

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter sig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav.

Jag har alltid velat skriva en pendang (=motstycke, motsvarighet, make, parallell, spegelbild, tvillingstycke) till den dikten. Och det har jag gjort nu, som synes. Novemberdagen ovan tar sig förvisso vissa friheter, men följer i stort sett upplägget i Martinsons text – fast tvärtom, om ni förstår vad jag menar. Resultatet blev väl inte så övermåttan tokigt ändå, om jag får uttrycka min ringa mening.

Novemberfluga

När jag stack ut nosen på min inglasade balkong i förmiddags
satt det en novemberfluga där.

Vi blev båda glada att se varann.

Hade de anatomiska förutsättningarna varit annorlunda
hade vi förmodligen gjort en high five.

Som det nu var, fick vi nöja oss med att för ett ögonblick
drömma oss tillbaka till den gamla goda tiden,
då det fanns massor med flugor, inte bara enstaka,
och då det inte fanns så fruktansvärt många
giftspridande invasiva människor överallt.

Det var en fin men lite vemodig stund.